Rörelse i konsten – Röda sten

Rörelse i konsten - Röda Sten 20/1-2024

Vi skyndar upp för trapporna; performanceföreställningen har redan börjat. Publiken sitter på stolar ställda lite på måfå. I ena hörnet av den stora salen, en gång en fabriksbyggnad, högt i tak, betonggolv, råa väggar, dansar en bakom och en framför en glasskiva som ömsom skiftar i genomsläpplighet till synkroniserat elektroniskt ljud. 

Nästa föreställning i andra hörnet av rummet, publiken flyttar sina stolar. Jag får bättre sikt. Framför mig en katedral, eller ett kloster med brinnande facklor längs de imaginära väggarna. En man iförd svart kåpa ber eller ger, pekar likt en profet, teckenspråk. Två kvinnor i fotsida svarta klänningar. Ljudet påminner även det om något sakralt och när kvinnorna rör sig fram och tillbaka längs ljusen frasar deras klänningar av rörelserna. Jag beskådar något rituellt, en hemlig orden. 

Vi placeras sedan kring en film som projiceras på golvet på ett lager av salt? Vatten rör sig kring musik som skapar en känsla av att något när som helst ska bryta igenom vattenytan. Stjärnmönster. Så plötsligt ett skott. Min fyraåring som som sitter i mitt knä rycker till. Vid tredje ”skottet” håller han för öronen. 

Vi vrider oss några grader mot en vägg med målningar som går i rött och kvinnan där bär en röd sidenklänning. En strålkastare lyser upp henne bärande ett överdimensionerat halsband. 

Vi rör oss tillbaka till facklorna där en kvinna spelar saxofon, följt av en obehaglig akt där en vitklädd kvinna vibrerar till ljudet av klockor. 

Något står i en trappa och sveper ett tyg och känslor av vind förs in i rummet.

Vi skulle kunna kalla denna perfomance/dans/musik/event, en utvidgad scenografi. Som von Rosen och Kjellmer (2021) menar inkluderar begreppet föreställningar som framförs utanför själva teaterrummet, på andra platser. Här på konsthallen Röda Sten. Själva platsen skapar i symbios med de andra scenografiska medlen såsom ljus, ljud, kostym med mera själva atmosfären och styrker behörigheten (till att vara en utvidgad scenografi) för verk där dans, konst och arkitektur (här också musik) integrerar. (Von Rosen & Kjellmer 2021) Jag fastnade för just det atmosfäriska också som inspiration till andra konstuttryck i artikeln om Henri Fantin-Latour av Corrinne Chong (von Rosen & Kjellmer 2021) Här ingår också det subtila, och efemära. Ofta är det själva ”atmosfären” i verk som stannar kvar i kroppen som ett känslominne.

Hur går det att definiera sinnesintryck genom att just beskriva själva atmosfären? I artikeln av Chong (von Rosen & Kjellmer 2021/2023) beskrivs just att det svårfångade blir mer begripligt genom användningen av atmosfäriska ord som moln, dimma, skugga, månen. Ord som beskriver atmosfär är ofta abstrakta i sin roll, eftersom de står för någon känslomässigt beskrivet genom en ofta genomsyrande företeelse, en slags helhetskänsla. Von Rosen och Kjellmer (2021) skriver just om det holistiska perspektivet inom scenografi, det multisensoriska och också om det bestående i en upplevelse. Jag ser det som om själva helheten i den kroppsliga upplevelsen, det vill säga själva atmosfären inkorporerad, blir det som stannar kvar, (och det som i sin tur kan bli till nya konstformer). Astrid von Rosen (2020): ”I set out to demonstrate that a holistic conception of scenography helps account for the crafting of atmospheres and feelings that happen during performance.”

Olga Nikolaeva skriver (Von Rosen & Kjellmer 2021 s 90) att publiken vet sin plats i förhållande till föreställningen. I denna performance är gränserna inte helt tydliga, och så fort en performance är slut, vet publiken inte var nästa kommer att utspela sig. Publiken rör sig tillsammans mot nästa ”scen”. Just denna förflyttning blir en del av själva upplevelsen. Flödet skapar en känsla av att vara en integrerad del av konstverket (Von Rosen & Kjellmer 2021, s 31) tillsammans med de sceniska elementen, ljudlandskap (här: inspelat ljud, klockor, saxofon, frasandet från sidenklänning), kostym (här: svart sidenklänning, röd dress med mera), video (här: vågmönster, stjärnmönster), ljuseffekter (här: fackelljus, strålkastare), dansarnas rörelser (här: dans, teckenspråk) rekvisita (här: glasvägg, tygstycke, facklor, salt, trappa, altare, överdimensionerat rött pärlhalsband). 

Min övergripande bestående känsla av atmosfären blir genom helheten av alla de olika perfomance-, musik-, dans- och videoverken följande: 

Jag befinner mig i något sakralt, genomskinligt, flämtande i ljuset och skuggorna av fackelljus, det är rått, fuktigt, men ändå infinner sig en känsla av värme, kanske genom saxofonens improviserade toner, en lekfullhet i det ödesmättade. Sammetssvart siden, ett mörker, som även det innehåller något omfamnande. Det är tungt men möts upp av luften, lättheten, vinden i ett roterande tygstycke. En knall, något sker, något oväntat, hotet i det annars förväntade/oförväntade. Det finns något diffust genom glasets skikt, men samtidigt en tydlighet i de röda pärlorna, som är alldeles för stora för människokroppen att bära upp. Böljande vågor, stjärnor, det avbrutna, det lekande, det varaktiga. Allt binds samman av strävan upp mot universums kompakta mörker och en slags hymn som sträcker sig från ett förflutet mot en oviss framtid. 

Detta skulle kunna vara grunden för en expansion och inspiration till andra konstformer. (I artikeln om Henri Fantin-Latour skulle detta kunna bli bildkonst/illustrationer, i mitt eget fall som författare: prosa eller poesi) 

Detta är min första empiriska känsla av helhetsatmosfären i performanceverket ”Rörelse i konsten” Utifrån detta och att därefter gå in i de enskilda delarna som här är som mest påtagliga i den atmosfäriska känslan, är en fortsatt metod som Astrid von Rosen (2015) beskrivit i artikeln: Inferno i trötthetssamhället/…/

Där skulle till exempel trappan som ett scenografiskt element, bli analyserat separat, men som en del av helheten. 

(Detta ryms dock inte här utan får stanna vid ett tankeexperiment) 

Anna Nero