Krokimodell

Då och då står jag krokimodell. Här är lite reflektioner, nedtecknade i pauserna. 

Ett rum, fönster utan insynsskydd ut mot hamnen. Fri vy. Två podier. Två modeller. Ett tiotal förstaårselever. Hon smal med fylliga bröst, jag smal med små bröst. 

Vi står bredvid men ändå åtskilda. Två individer som spelar på samma arena men ändå som två separata enheter. 

Hon står i sin marinblå badrock i fönstret här bredvid, vi har paus. Hennes skugga bredvid mig här jag sitter och skriver. Jag ser hennes ansiktes siluett mot den vitmålade väggen. 

Jag samtalar med henne, hennes morgonrock halvt öppen, jag kan se hennes en bröst. 

Jag råkade se en tjej rakt in i ögonen en tiondels sekund. Kom att tänka på ett krokitillfälle där läraren utmanade oss alla, både modeller och elever. Där modeller - jag, skulle se eleverna rakt in i ögonen. Ibland med argt uttryck, ibland neutralt. Obehag att bli betraktad av objektet. Obehag att subjektet inte får betrakta ifred. 

De häftar upp täckpapper på väggen. 1:1

De ska teckna stort, i naturlig storlek. Det skapar ett skönt flöde i rummet och i kroppen. Blickarna och armrörelserna ger en pirrande känsla från tinningarna upp mot pannan och sidorna av huvudet. 

En kille frågade mig en gång om jag påverkas av deras blickar. Jag råkade i hast svara att jag inte känner av dem, att jag står och är fokuserad inåt i min ställning. Men det var inte sant. Jag känner deras koncentration som energier som strömmar genom. 

Dörrkarmen är sned. Varför? Är det golvet, taket? Nej, väggen är tjock och karmen dubbel. Den andra är rak, det skiljer säkert tre/fyra centimeter i överkant. Det är sådant man lägger märke till när man står där rak och tittar på samma punkt. Sladdar likaså, sprickor. 

Tänker att det är bra att stå där rak och kunna se arbetsprocessen av sex elevers arbeten på väggarna. Sex upplagor av mig som tar form, syftas, suddas, placeras, omformas. 

Text: Anna Nero

Voluminös - utbrast hon om den liggande kroppens former med överskärningar

Den liggande kroppen liknar ett landskap. 

Ucello. Den första stora målaren som kunde skapa rum i bilden. 

Då lade man modellen på ett rutnät för att se hur mycket kropp det innefattas mellan två linjer. Men man ser det annorlunda framifrån än om modellen varit stående. 

Att ligga på ett rutnät och först bli draperad med ett vitt lakan för att se höjderna på kroppslandskapet, sedan avlägsnas lakanet och kroppen blottas. 

Afrodite ställning på sidan, blicken ned handen över skötet, renässansen. 

Ställning på mage lite dekadent, nonchalant med ena benet upp, rokoko eller 1920-tal pinuppaktig. 

text: Anna Nero

Behåll pappret/teckningen upplöst

Hur en skugga betonas skiljer sig från hur ett träd betonas. 

öppna upp en frihet i tecknandet - projiceringar på en naken kropp. 

linjer, rutor, zebra, träd landskap

att teckna på ett sätt som inte stämmer med kroppen, att tappa konturlinjen. 

Det kan bli en låsning att försöka teckna en arm. kroki är att lura betraktaren att detta är en arm. du avbildar nåt som liknar en fot. 

Text: Anna Nero