Essä om fotografiet, författad av Anna Nero

Inledning

När vi fotograferar, refererar vi alltid till någonting. Till bilder som vi ser runt omkring oss, från foton som vi sett i mormors fotoalbum, eller från målningar som varit närvarande i våra liv. Vi påverkas av ett ständigt flöde av filmer, reklam, tidningar. Vi lever i vår samtid och fotograferar utifrån vår syn på samhället och livet. Ryszard Kapuscinski skrev utifrån sin tid och sitt samhälle:[1]

”(Foto) kollaget är kanske den enda metoden att beskriva och framställa den samtida världen i hela dess häpnadsväckande, häftiga och ständigt växande mångfald.”

Om det än rör sig om konstfoto, dokumentärfoto, vetenskapsfoto, modefoto eller turistbilder, så speglar fotografiet sin samtid, fast ur olika perspektiv och ur olika vinklar. Fotografiet kan vara en oersättlig källa till historia. Visst är varje bild en sanning med modifikation, alla gör ju val, fotografier retuscheras och manipuleras, men likväl är de valda utifrån den tidens samhälleliga, politiska och estetiska anda. Lilly Zackerman hade på sin tid ett uppdrag att dokumentera textilier. Mellan 1911 och 1934 reste hon runt i hela Sverige och fotograferade hundratals textilier i hem och kyrkor.[2] När jag lyssnade på en föreläsning av fotografen och konstmuseichefen Hasse Persson så talade han om vår samtid, vem är det som dokumenterar vår samtid och hur dokumenteras den? Det finns ingen som längre har i uppdrag att fotografera till exempel vad vi har i våra hem, våra gator och torg. I denna essä vill belysa några av de frågorna.

Fotografiet

Jag tror att vi tidigare haft en idé om den ensamme fotgrafen som letar efter det rätta ögonblicket. Det ögonblick då motivet är perfekt och precis rätt ljus infinner sig. Idag är foto en process. Konstnärer arbetar länge med sina fotografier . Det kan vara genom att de har en idé som de utvecklar och som de sedan arrangerar i miljöer och med personer som de sedan fotograferar. Det kan även vara med datorn hjälp genom att man manipulerar fotografierna för att få precis rätt uttryck och känsla. Alla i dagens samhälle har en kamera, originaliteten med att fånga ”Rätt ögonblick” existerar inte längre. Människan har en vilja att alltid klassificera, att gruppera, att dela in i olika teman, att göra familjer, att skapa samband. Susan Sonntag pratar om fotografen Arbus som fotograferade uddamänniskor.

Många fotografer jobbar precis som Arbus med mängden fotografier under ett och samma tema. Ett foto på en uddamänniska hade knappast väckt någon uppmärksamhet här är det deras relation till varandra som är det viktiga. Där ett foto leder oss till nästa och till nästa och till nästa. Det är så jag tänkt lägga upp min essä kring fotografiet. Jag börjar här med Arbus som sade:

”I really believe there are things nobody would see if I didn’t photograph them.”[4]

Diane Arbus leder mig till nästa fotografi av en vattentank.
Berndt och Hilla Becher skapade familjer av sina fotografier.

Liksom för Arbus är det relationen mellan fotografierna som gör dem intressanta. Bernd och Hilla Becher började med sina fotoprojekt i slutet av 50-talet, men följde inte efterkrigstidens fotografiska uttryck som handlade om det subjektiva fotografiet. Istället återvände de till en den rena estetiken som förespråkades på 1920-30-talet. Deras fotografier var objektiva utan några som helst personliga aspekter. [6] Inom samtidsfotografiet är paret Becher än idag en stor inspirationskälla. Deadpan som denna fotografiska estetik kallas handlar om stora fotografier med en enorm skärpa som vill visa en objektiv blick av olika urbana landskap, arkitektur, industrimiljöer, fritidsanläggningar med mera. Fotografierna speglar inga personliga känslor eller subjektiva åsikter utan handlar om att skildra objekt som genom fotografiet blir estetiskt intressanta och allmängiltiga.

Jag gör genast en koppling här till Susan Sonntag som i sin bok om fotografi skriver:

”Ingen har någonsin upptäckt fulheten genom fotografier. Men många har via fotografier upptäckt skönheten”[7].

Hon menar att objekt som anses fula, genom fotografiet blir estetiskt tilltalande och rentav vackra.

”Kamerans roll i förskönandet av världen har haft sådan framgång att det är fotografier och inte världen som blivit normgivande för vad som är vackert”[8]

Detta leder mig till ett foto av Laura Letinskys, ”Untitled #40”.[9]

Som jag i början pratade om så vill vi gärna sätta in fotografier i teman, fotografier som Laura Letinskys handlar om vardagliga ting och händelser. Sådant som annars passerar oss obemärkt.Konstnärerna visar att genom att det blir avfotograferat och visas som konst så får de en mening och rentav en visuell inverkan på människor. Det handlar om obetydliga objekt och platser som triggar vår fantasi. Untitled #40 föreställer rester av ett mellanmål som någon plockat av och ställt på en bänk. Bilden är banal men uppe i ena hörnet på bänken balanserar en röd skruvkork. Det är något med denna kork som triggar min fantasi. Jag kan se flera scener där korken faller till golvet, där någon får lyfta ut hela bänken för att nå den och den associationen leder till nästa och nästa.

Roland Barthes pratar om att det finns element i bilder som ”träffar oss”. Detta kallar han förpunctum. Är det häri som gör fotografier som Letinskys så intressanta för oss? För att citera Barthes:

”…punctum är också ett stick eller litet hål, en fläck eller skåra – och dessutom ett tärningskast. Ett fotos punctum är denna tillfällighet som träffar mig (men dessutom sårar mig, plågar mig).”[10]

Förutom detta punctum så upplever jag att kompositionen är viktig i dessa fotografier. För att vi ska uppfatta bilden intressant då egentligen inte objekten i sig är intressanta så är det viktigt att kompositionen likt ett stillebenmåleri är välbalanserad eller har något överraskande över sig.
Andra bilder där kompositionen också är viktig, fast där även det avbildade har en helt avgörande roll är fotografier som handlar om berättelser. Berättelser som är frusna i en ensam bild. Dessa fotografier är konstruerade och har sin inspiration i 1700- 1800- talets måleri. Tom Hunters fotografi ”The Way Home”[11] är en parafras på John Everett Millais målning”Ophelia”.

Under sin tid utmanade målningen den gängse bilden av den sköna konsten, eftersom konstnärerna var starkt politiskt engagerade och tacklade teman som emigration, prostitution och religiös reform. I våra ögon är bilden drömsk, vacker och en aning bisarr, konstnären vill dra paralleller till hur den samtida människan och människan i andra tidsepoker tolkar vissa symboler på liknande sätt.

I fotografiets födelse utgick man från målningar för att skapa sina fotografier, man arrangerade redan då scener som skulle likna måleriet. Med tiden blev detta alltmer ett samspel och målningarna blev utsnitt ur verkligheten precis som när man fotograferar. Det är intressant hur konstnärer hela tiden refererar bakåt i tiden, ständigt finner inspiration i konst som hör till en gången tid. Kanske är detta en medveten strategi, för människor har en tendens att tycka om det de känner till, bilder som de känner igen och själva har en historia i. Då fotografiet blev en inspiration till målningarna med frusna ögonblick och vardagstriviala utsnitt, så hade publiken svårt att ta till sig konsten som ansågs vulgär bara för att det var ett uttryck som man inte kände igen.
Tom Hunters arrangerade fotografier leder mig till andra arrangerade fotografier men som handlar om berättelser som skapas på plats. Några nutida konstnärer utvecklar strategier, performance och happenings som arrangeras just för kameran. Dessa konstnärer har inspirerats dels från dokumentär fotografiet och dels från den konceptuella performance konsten under 60- och 70-talet. Ett spår som finns kvar i dessa fotografier är den händelse som passerat.
Här kan man se kopplingar till Barthes[12] som skrev om just dessa frusna ögonblick som en påminnelse om att vi alla kommer dö, om att alla ögonblick passerar förbi för att aldrig komma igen. Det passerade ögonblicket och de människor som finns på fotot existerar endast på bilden, det är en historia som för länge sen är borta, men vi vet att den funnits, den var verklig och föremålen och människorna var verkliga, där av känslan av tiden som fortgår utan att vi kan påverka det. Ögonblicket på bilden hade aldrig existerat nu längre om det inte hade blivit avfotograferat.
Erwin Wurm[13] har iscensatt människor i situationer som samhället anser är inkorrekta. Efter instruktioner uppmanas deltagarna att uppföra sig på sätt som utmanar normalt beteende. Till exempel att spotta i någons soppa eller kissa på någons matta eller att vara lat och ha pyjamasen på hela dagen. Fotografierna avslöjar dessa ”brott” precis i det ögonblick då de utförs.

Frusna ögonblick kan även vara ”Snapshots” av verkligheten. Dessa fotografier handlar om intimitet och personliga förhållanden. De kan vara tagna som amatör foton, lite sneda lite suddiga, men innehåller ögonblick som en vanlig person inte skulle ta. Det kan vara person skildringar som har en känsla av tragedi, något vemodigt över sig. En ärlighet som känns genuint äkta. Som Darsie Alexander skriver om Nan Goldings fotografi The Hug:

”For better or worse, a camera locks even the most temporary relationships into permanence, capturing their momentary intencity with a decisive and intrucive click.”[15]

Anders Petersen[16] är en fotograf som i sina fotografier fångar själva essensen av människors relationer.

Han påverkades tidigt av den ärlighet han fann i Hamburgs undre värld. Där var han accepterad oavsett hur han var som individ. Han mötte dörrvakter, hallickar, strippor. I dessa intima fotografier är det mötet som är det viktiga, att bli överraskad av mötet. Att outtröttligt undersöka hur det är att vara människa. I tio år jobbade Anders Petersen med ett projekt där han fotograferade på institutioner. På ett fängelse och en psykiatrisk anstalt. Han vistades i olika rum med begränsade utrymmen. Han ville se vilka känslor som uppstår i det låsta rummet. Mäns relation till papperskvinnor. Han kunde ställa frågor som ”How do you do it?”

Anders Petersen säger att fotografi handlar om liv, han fotograferar inte, utan vill vara i livet. Fotografi är kommunikation, att prata och närma sig varandra. Där man som fotograf får en förståelse för vad personen vill och personen förstår vad fotografen vill. Som fotograf måste man vara direkt, naken och kunna visa sig som man är. Man måste ha en direktkontakt och kunna identifiera sig med människorna som man fotograferar.
På ett sätt är Anders Petersens fotografier dokumentära, men var går egentligen gränsen mellan dokumentär foto och foto som konst men taget på platser och i ögonblick mitt i historiska skeenden. Det kan handla om sociala, politiska eller ekologiska katastrofer. Susan Sonntag skriver:

”fotografi….ett verksamt instrument för att göra vårt förhållande till världen opersonligt, …” och ”Krig och fotografi förefaller nu oskiljaktiga, och flygkrascher och andra hemska olyckor drar till sig folk med kameror.”[17]

Ett sätt att skilja konst fotografi från dokumentärfoto är att man håller sig till periferin och undviker att vara i händelsernas centra. Man kan befinna sig i följden av en katastrof. Vad som kommer sen… det som finns kvar.
Något som är intressant och som jag anser tillhör samma fotografiska uttryck är foton som skildrar ögonblick strax före en katastrof. Barthes skriver om ett porträtt av en dödsdömd man som sitter i sin cell i väntan på att bli hängd[18]. Barthes menar att till skillnad från nyhetsfoton och dokumentärfoton så har dessa foton ett punktum.

”han är död och han skall dö”….”Punktum , det är att han skall dö. Jag ser både att detta skall hända och att detta har hänt”.[19]

[1] Malmsten, Bodil , De från norr kommande leoparderna, 2007, s 21. Texten är från Ryszard Kapuscinskis Lapidarium som är författarens anteckningar och tankar samlade från hela hans karriär som författare.

[2] Johannesson, Lena & Knape, Gunilla, Women Photographers , s39-40

[3] Sonntag, Susan, Om fotografiet, s 37-58

[4] Howarth, Sophie , Singular Images - Essays om Remarkable Photographs, s 70

[6] Stimson, Blake, The Pivot of the World – Photography and Its Nation kap. 3

[7] Sonntag, Susan, Om fotografiet, s 95

[8] Sonntag, Susan, Om fotografiet, s 95

[9] Charlotte Cotton, The Photograph as Contemporary Art, s 132

[10] Barthes, Roland , Det ljusa rummet, s 44

[11] Cotton, Charlotte , The Photograph as Contemporary Art, s 54-55

[12] Barthes, Roland, ”Det ljusa rummet” s 119-123

[13] Vandringsutställning med Erwin Wurm som är producerad av Riksutställningar. Även Charlotte Cotton, ”The Photograph as Contemporary Art” s 29.

[15] Howarth, Sophie , Singular Images - Essays om Remarkable Photographs, s 89

[16] Informationen om Anders Petersen är hämtad från J H Engströms dokumentär om kollegan Anders Petersen och har visats på K:Special, SVT

[17] Sonntag, Susan , ”Om fotografi” s 175

[18] Gardner, Alexander , Porträtt av Lewis Payne, 1865

[19] Barthes, Roland , Det ljusa rummet, s 138

Denna essä är skriven av Anna Nero