Wretman

Fredrik Wretman, Golvet PS 1, American Floor, 1990

På min kurs i konst- och bildvetenskap på Göteborgs universitet fick vi en uppgift att närma oss ett konstverk utifrån ett performativt tillvägagångssätt. Det var intressant i den bemärkelsen att konstverket här är taget ur sitt sammanhang och exponerat på ett annat sätt än i den ursprungliga versionen.

I mitt fotografi av Fredrik Wretmans konstverk, speglas själva utställningsrummet i fotografiet, vilket gör att man inte riktigt kan se motivet så som det ska vara.

Det är ett trägolv över vilket tre ljusfält speglas. Personligen dras jag in i bilden av de tre ljusfälten och riktningen på plankorna. Även skuggorna längs upp i vänstra hörnet suger tag i mig. Jag får en känsla av en öde plats, ett tomt stort rum med höga fönster. Det som man inte ser i bilden är det som först fångar mitt intresse. Mörkret som ramar in de tre ljusfälten öppnar bilden ut mot betraktaren.

Kostymen som hänger på ställningen är sekundärt i förhållande till fotografiet (vilket senare visar sig inte vara konstigt eftersom det egentligen inte alls hör ihop med fotografiet). Men vi utgick i vår analys från att kostymen hör ihop med fotografiet.... (här kan man se hur viktig exponeringen på ett museum kan vara, och hur lätt olika verk kan påverka varandra).

Alltså silverkostymen och titeln Amerikan floor (vilket senare visar sig vara namnet på verket ni kan se nedan då fotografierna är exponerade tillsammans, American Floors) för tankarna till 80-talet, ekonomi, det goda livet med snabba pengar och snabba bilar. Jag ser åter på fotografiet och tar mig in i bildens rum. Det är fortfarande öde, men utanför kan jag höra ljudet av en storstad, av trafik och ett högt tempo. Golvet knarrar när jag går över det. Jag kan känna vinden av ett förflutet, av ett rum med smattrande skrivmaskiner, telefoner som ringer, av ett aktivt kontor under 80-talet, strax innan den ekonomiska kraschen i USA.

Vi diskuterade hur innebörden i konstverket skulle kunna förändras om man bytte ut kostymen till en balettklänning eller en cowboyhatt, men att man inte skulle kunna byta ut fotografiet i förhållande till kostymen. Kostymen var även ett sätt för mig att kunna distansera mig från konstverket som tenderade att fånga mig, oförmögen att ta mig tillbaka till utställningsrummet.

Nu efteråt när jag ser var fotografiet hörde hemma, i vilken kontext, så ändrar det naturligtvis hela upplevelsen och den performativa meningen.

Vad som ändå är säkert är att fotografiet i högsta grad ger en mycket stark upplevelse även om det är taget ur sin kontext och exponerat enskilt bland verk som har helt andra karaktärer.

Fredrik Wretman, American Floors, 1990, Borås Konstmuseum, 1991

Fredrik Wretman, American Floors, 1990, Moderna Museet, Stockholm 1991