Magisk realism

Gregory Crewdson, In a Lonely Place

Magisk realism så lyder rubriken i Kulturhusets tidning i Stockholm. Jag sugs in i bilderna som befinner sig i ett gränsland mellan dag och natt, en skymning eller kanske gryning. Känslan av att befinna sig emellan två tillstånd är påtaglig i Gregory Crewdsons bildvärld. Att befinna sig i en fiktiv verklighet, eller en iscensatt realism. Bilarna och fönstren ger sken ut mot den omgivande dova omgivningen och leder mig in i bilderna, för det är omöjligt att förbli i utställningshallen med dess vita väggar. Jag omges av ett varmt guldskimrande ljus och dimmor som lättar. Jag kan känna den fuktiga luften och doften av asfalt som under dagen ångat i hettan och nu avdunstar och sveper runt mina ben. Jag befinner mig i en gräns mellan ute och inne. Jag är utanför husens och bilarna sfär men blir delaktig genom ljuset som bjuder in mig i värmen. Det är stilla, i luften svävar en melankoli, en sorg, något tragiskt som klingat av och bedarrat men som lämnat något kvar... Jag befinner mig i utkanten av en stad eller ett litet samhälle, där naturen och skogen tar vid eller snarare tar tillbaka vad som tidigare varit orört.

Bilderna känns som bilder ur en film, som i sin tur skildrar verkliga skeenden eller känslotillstånd. Det är precis som en känsla jag får när jag går ur bilen efter att varit borta en hel dag. Skymningen faller. Jag stiger ur bilen och omges av denna påtagliga stillhet som inte går att undkomma. Då jag blir stående där med kassarna i handen, på väg in, men oförmögen att röra mig innan jag insupit tystnaden och lyssnat till mitt hjärta och andetag. De stunder då jag blir varse min egen existens, då tanken svindlar över att jag lever och andas och blir yr över vetskapen att jag bara är ett dammkorn som kommer virvla ut i universum och försvinna innan jag knappt ens hunnit börja andas.