Bo Christian Larsson - pedagogik

Under veckan har alla 9:or från Tranängskolan besökt Borås Konstmuseum. De har fått en visning av utställningen Falling Down Redux, de har fått skapa i det pedagogiska rummet som hör till utställningen och de har varit nere i verkstaden och skapat karaktärer i lera utifrån Maline Nordins utställning The Last Resort.

Sagan om Pygmalion – ur Ovidius Metamorphoser

Jag har tagit mig friheten att förkorta och förenkla sagan något.

Pygmalions hjärta fylldes av harm när han såg kvinnans själ, därför levde han ensam och länge var slottet utan en drottning. Men han förstod hur man mästerligt snidade elfenbensbilder. Han skapade fram en kvinna, vars skönhet gick över mänskliga mått, och blev själv förälskad i bilden.

Det är en flickas gestalt. Det ser ut som hon lever och andas, ja, som hon gärna vill röra sig fritt, fast blygheten hindrar..

 Pygmalion fylldes själv av beundran och brinner av lust till den snidade kroppen. Ofta sträckes hans trevande hand mot flickan. Vad är hon? Bara elfenben? Kanske liv? Han vill tro, att hon lever. Han ger kyssar och tycker sig få. Han talar till bilden och känner på den och tror, att lemmarnas hull ger vika för fingret, ängslig och rädd att trycka för hårt, då blånader uppstå.

Stundom viskar han smeksamma ord, han köper presenter helt efter flickors smak, både musslor och slipade stenar, nätta små fåglar i bur och brokigt lysande blommor, liljor i prunkande färg. Ja, han höljer kroppen i kläder och trär på fingrarna ring efter ring, hänger smycken om halsen. Öronen blixtra av stenarnas glans och bröstet av pärlor. Allt är så vackert. Bilden lägger han på en bädd av purpur, kallar den sin sköna brud, och under den vilande halsen stoppar han kuddar av dun, som om hon kunde känna dess mjukhet.

Så kom Venus festliga dag, som firades på hela Cypern med jubel. Rökelsen brann. Då Pygmalion tänt sin offereld gick han till altaret och viskade skyggt: Om, gudar, ni äga all makt, så ge mig då till maka – han vågar inte säga elfenbensflickan – en flicka som just påminner om bilden hemma. Den gyllene Venus, som själv kommit till festen, fattade strax, vad han syftade på.

Hemkomman sprang han till flickan, och böjd över bädden kysste han henne. Hon verkade varm, så tycktes det honom. Han ger ännu en kyss och känner på bröstet med handen. Elfenbenshuden rör han, den mjuknar, mister sin hårdhet. Undrande står han, tvekar ännu, är rädd att ta miste. Åter och åter berör han med smekande hand sina drömmars flicka. Det är en levande kropp, han känner med tummen pulsens slag. Då brister han till slut ut i en ström av ord. Han ger Venus sitt tack och han trycker munnen till läppar som darra av liv. Ty flickan förnimmer kyssarna, rodnar, ser yrvaken upp mot ljuset med blyga blickar, och just det första hon ser är den älskandes ögon.