Retinitikerns rätvinkliga relationer

Gatstenen måste ha varit varm, eller målet för promenaden alltför fokuserat, ty jag märker inte att jag beträder den svagt lutande gatuavsatsen, som långsamt viker av uppåt från den plana trottoaren, varpå övriga delar av sällskapet, vid tiden för mig vagt bekanta människor, fortsätter rakt framåt. Det är en dallrande het junidag i Istanbul, och det är först när jag närmar mig det parti där avsatsen plötsligt övergår i en lodrät, visserligen ganska låg, kant ned mot trottoaren, som någon ur sällskapet ropar ”Stup!” för att alertera mig på denna fara. Instinktivt parerar jag fallet genom att göra ett hopp och landar stående, utan minsta malör, på asfalten nedanför, och ansluter mig till det övriga sällskapet. 

Fortsättning på Karl-Frerik Ahlmarks essä.