Vem straffade folket
Tre exempel från utställningen Vem straffade folket? av Örjan Hill och mig Anna Nero som finns att besöka på Torpa Stenhus. Fotograf är Jan Töve. Utställningen invigdes under våren 2013.
Trolldom och vidskepelse
I det gamla bondesamhället fanns en urgammal tro på den magiska naturen, som kunde bemästras med trolldom. Men att utöva magiska konster var straffbart, oavsett om de var onda eller goda, om det var trolldom eller vidskepelse.
Trolldom
Ond magi, magisk skadegörelse, hade betydelsen att med trolldom orsaka död, sjukdomar och olyckor hos människor och boskap eller missväxt på åkrar och ängar. Sådan magi kallades även förgörning. Under medeltiden omfattade det begreppet all skada som ägde rum utan samband med yttre våld, alltså även förgiftning. Först mot slutet av 1600-talet började man skilja på trolldom och förgiftning som två olika kategorier av skadegörelse. Enligt landslagens högmålsbalk skulle förgörning med dödlig utgång medföra dödsstraff. Vid lindrigare skador gällde böter.
Skadlig magi avkriminaliserades 1779. Fram till detta år uttrycktes det således i lagtexterna, att det var möjligt att skada någon genom trolldom.
Vidskepelse
Vidskepelse, oskadlig magi, kunde innefatta många olika saker – att genom övernaturliga konster bota sjukdomar, skydda sig mot magisk skadegörelse, avslöja tjuvar, göra någon förälskad, skaffa jaktlycka, begränsa eld och mycket annat. Oskadlig magi medförde böter, fängelse, gatlopp eller risslitande, beroende på brottet och personen.
Vidskepelse avkriminaliserades 1864.
Äldre föreställningar om sjukdomar och plågor
»Allt ont var levande väsen, som går bort och viker undan, när det talade ordet ökar makten av människans vilja«, skrev Gunnar Olof Hyltén-Cavallius på 1860-talet i ett försök att förklara folkets syn på orsakerna till sjukdomar och andra plågor.
Sjukdomar uppstod när andar trängde in i kroppen. Dessa kunde aktiveras på olika sätt – av trollkunniga människors förgörning, genom att beröra döda människor, av gastar och andra naturväsen eller av vissa djur.
»All slags sjukdom på människor, liksom på djur och växter, var icke annat än förgörning, vållad av olika naturväsen«, fortsatte Hyltén- Cavallius.
Som motmedel mot sjukdomsandarna användes »signeri« och »lövjeri«. Med signeri menas läsande av ord och trollformler. Lövjeri betyder rituella, magiska handlingar, oftast utförda i samband med läsande. Med händerna gjordes korsande och strykningar. Man smörjde skålgropar i stenblock. Man ritade tecken och symboler som kors, femuddar och runor. Värk och bölder sattes bort i träd eller väggar med hjälp av trästickor under ett mumlande av trollformler.
En mängd olika slags magiska föremål och ämnen fanns också
att tillgripa. Mördares blod troddes kunna bota epilepsi. Ormar i fähuströskeln, döda skator över fähusdörren och häxkvastar från björkar skyddade kreaturen i ladugården. Många kloka gubbar och gummor hade trollpåsar med småsaker som vitlök, sabadillfrö, dyvelsträck, bävergäll och arsenik. Malm från kyrkklockor hjälpte vid benskörhet och benbrott. Stenyxor och kvinnomjölk förhindrade eldsvådor. Listan kan göras hur lång som helst på både ritualer och föremål.
I det gamla bondesamhället fanns en urgammal tro på den magiska naturen, som kunde bemästras med trolldom. Men att utöva magiska konster var straffbart, oavsett om de var onda eller goda, om det var trolldom eller vidskepelse.
Trolldom
Ond magi, magisk skadegörelse, hade betydelsen att med trolldom orsaka död, sjukdomar och olyckor hos människor och boskap eller missväxt på åkrar och ängar. Sådan magi kallades även förgörning. Under medeltiden omfattade det begreppet all skada som ägde rum utan samband med yttre våld, alltså även förgiftning. Först mot slutet av 1600-talet började man skilja på trolldom och förgiftning som två olika kategorier av skadegörelse. Enligt landslagens högmålsbalk skulle förgörning med dödlig utgång medföra dödsstraff. Vid lindrigare skador gällde böter.
Skadlig magi avkriminaliserades 1779. Fram till detta år uttrycktes det således i lagtexterna, att det var möjligt att skada någon genom trolldom.
Vidskepelse
Vidskepelse, oskadlig magi, kunde innefatta många olika saker – att genom övernaturliga konster bota sjukdomar, skydda sig mot magisk skadegörelse, avslöja tjuvar, göra någon förälskad, skaffa jaktlycka, begränsa eld och mycket annat. Oskadlig magi medförde böter, fängelse, gatlopp eller risslitande, beroende på brottet och personen.
Vidskepelse avkriminaliserades 1864.
Äldre föreställningar om sjukdomar och plågor
»Allt ont var levande väsen, som går bort och viker undan, när det talade ordet ökar makten av människans vilja«, skrev Gunnar Olof Hyltén-Cavallius på 1860-talet i ett försök att förklara folkets syn på orsakerna till sjukdomar och andra plågor.
Sjukdomar uppstod när andar trängde in i kroppen. Dessa kunde aktiveras på olika sätt – av trollkunniga människors förgörning, genom att beröra döda människor, av gastar och andra naturväsen eller av vissa djur.
»All slags sjukdom på människor, liksom på djur och växter, var icke annat än förgörning, vållad av olika naturväsen«, fortsatte Hyltén- Cavallius.
Som motmedel mot sjukdomsandarna användes »signeri« och »lövjeri«. Med signeri menas läsande av ord och trollformler. Lövjeri betyder rituella, magiska handlingar, oftast utförda i samband med läsande. Med händerna gjordes korsande och strykningar. Man smörjde skålgropar i stenblock. Man ritade tecken och symboler som kors, femuddar och runor. Värk och bölder sattes bort i träd eller väggar med hjälp av trästickor under ett mumlande av trollformler.
En mängd olika slags magiska föremål och ämnen fanns också
att tillgripa. Mördares blod troddes kunna bota epilepsi. Ormar i fähuströskeln, döda skator över fähusdörren och häxkvastar från björkar skyddade kreaturen i ladugården. Många kloka gubbar och gummor hade trollpåsar med småsaker som vitlök, sabadillfrö, dyvelsträck, bävergäll och arsenik. Malm från kyrkklockor hjälpte vid benskörhet och benbrott. Stenyxor och kvinnomjölk förhindrade eldsvådor. Listan kan göras hur lång som helst på både ritualer och föremål.
Lars och Börta och grannkvinnan Ingrid
Torpa borgrätt 23 februari 1682:
Det gifta paret Lars Olofsson och Börta Hansdotter i Sävshult anklagar grannkvinnan Ingrid Björnsdotter för trolldom.
Lars berättar:
»Börta har varit sjuk sedan midsommar 1681. Hon har svårt att äta och kan inte uträtta sina vanliga sysslor såsom sitt hushållsarbete eller Guds gärning att öva läsning. Hon har till och med haft desperata tankar om självmord.
Jag misstänker att vår gårdkvinna Ingrid har orsakat sjukdomen genom för- görning och trolldom. En gång när hon och Börta gick från Ljushults kyrka, så grälade de om en gärdesgård. Ingrid uttalade då en förbannelse över Börta och lovade henne ont. Sedan blev Börta sjuk.
Jag gick till en klok gubbe, Nils på Dalen i Mellby socken, för att få råd mot min hustrus sjukdom. Han försäkrade att Ingrid var skyldig och gav mig en lapp med några ord på, som jag skulle sy in i Börtas kjolfåll som botemedel, vilket jag också gjorde.«
Ingrid nekar och försvarar sig:
»Jag har aldrig lovat Börta något ont. Och grälet vid Ljushults kyrka var redan hösten 1680, långt innan Börta blev sjuk. Nej, hennes besvär uppstod nog när hon tog på den gamla hustrun i Sävshult som skar halsen av sig.«
Självmordet i Sävshult hade ägt rum strax före midsommar 1681. En- ligt grannarna hade den gamla kvinnan en längre tid haft »tvinsot och hängesjuka påkommen av sorg och kval, särdeles över den ene sonen som blev värvad ut i kriget, och som hon höll mycket utav«.
Börta var den som först kom fram till platsen där självmörderskan låg, på gräsvallen intill gärdesgården runt kålgården. Och hon var den för- sta som rörde vid den gamla kvinnan, som låg där »uti sin egen blod« med ett lakan virat runt sig. I samma ögonblick som Börta rörde den döda kroppen kände hon ett knyck i sitt hjärta.
Lagläsaren Samuel Ehrencrona förklarar:
»Om det är sant att Ingrid har uttalat en trollformel över Börta, så hände det så långt innan Börta blev sjuk, att det knappast kan vara orsaken. Däremot överensstämmer tiden för sjukdomen bättre med det tillfälle då hon rörde vid den döda kvinnan.«
Ingrid har alltid varit ansedd som en ärlig och hederlig kvinna. Ingen säger sig ha märkt att hon utfört något vidskepligt.
Rätten finner det skäligt att om Gud inget annat uppenbarar förklara Ingrid fri från alla misstankar. Härmed frikänns hon!
Men Lars riskerar att straffas för vidskepelse efter att ha sytt in lappen i Börtas kjolfåll.
Lagläsaren vänder sig mot Lars:
»Att söka sig till sådana olovliga vägar som ni Lars gjorde då ni gick till den gamle gubben är att lämna Guds vilja. Men ni Lars var driven av äkten- skapskärlek, medkänsla och sorg, som ålåg över er hustrus svåra sjukdom och trodde därför på den gamles ord. Ni inbillade er att Börta blev bättre ef- ter att ni sytt in lappen i kjolfållen. Därför försökte ni därefter misstänkliggöra Ingrid.«
Med hänsyn till detta och till hans »enfaldighet« blir Lars härmed benå- dad.
Så vad var det då som orsakade Börtas sjukdom? Jo, att hon hade vid- rört en självmördares kropp!
Rättegången visar att både den adlige lagläsaren Ehrencrona och folket på Torpa trodde att det gick att skada varandra med trolldom och att man kunde bli sjuk av att röra vid en självmördare.
Torpa borgrätt 23 februari 1682:
Det gifta paret Lars Olofsson och Börta Hansdotter i Sävshult anklagar grannkvinnan Ingrid Björnsdotter för trolldom.
Lars berättar:
»Börta har varit sjuk sedan midsommar 1681. Hon har svårt att äta och kan inte uträtta sina vanliga sysslor såsom sitt hushållsarbete eller Guds gärning att öva läsning. Hon har till och med haft desperata tankar om självmord.
Jag misstänker att vår gårdkvinna Ingrid har orsakat sjukdomen genom för- görning och trolldom. En gång när hon och Börta gick från Ljushults kyrka, så grälade de om en gärdesgård. Ingrid uttalade då en förbannelse över Börta och lovade henne ont. Sedan blev Börta sjuk.
Jag gick till en klok gubbe, Nils på Dalen i Mellby socken, för att få råd mot min hustrus sjukdom. Han försäkrade att Ingrid var skyldig och gav mig en lapp med några ord på, som jag skulle sy in i Börtas kjolfåll som botemedel, vilket jag också gjorde.«
Ingrid nekar och försvarar sig:
»Jag har aldrig lovat Börta något ont. Och grälet vid Ljushults kyrka var redan hösten 1680, långt innan Börta blev sjuk. Nej, hennes besvär uppstod nog när hon tog på den gamla hustrun i Sävshult som skar halsen av sig.«
Självmordet i Sävshult hade ägt rum strax före midsommar 1681. En- ligt grannarna hade den gamla kvinnan en längre tid haft »tvinsot och hängesjuka påkommen av sorg och kval, särdeles över den ene sonen som blev värvad ut i kriget, och som hon höll mycket utav«.
Börta var den som först kom fram till platsen där självmörderskan låg, på gräsvallen intill gärdesgården runt kålgården. Och hon var den för- sta som rörde vid den gamla kvinnan, som låg där »uti sin egen blod« med ett lakan virat runt sig. I samma ögonblick som Börta rörde den döda kroppen kände hon ett knyck i sitt hjärta.
Lagläsaren Samuel Ehrencrona förklarar:
»Om det är sant att Ingrid har uttalat en trollformel över Börta, så hände det så långt innan Börta blev sjuk, att det knappast kan vara orsaken. Däremot överensstämmer tiden för sjukdomen bättre med det tillfälle då hon rörde vid den döda kvinnan.«
Ingrid har alltid varit ansedd som en ärlig och hederlig kvinna. Ingen säger sig ha märkt att hon utfört något vidskepligt.
Rätten finner det skäligt att om Gud inget annat uppenbarar förklara Ingrid fri från alla misstankar. Härmed frikänns hon!
Men Lars riskerar att straffas för vidskepelse efter att ha sytt in lappen i Börtas kjolfåll.
Lagläsaren vänder sig mot Lars:
»Att söka sig till sådana olovliga vägar som ni Lars gjorde då ni gick till den gamle gubben är att lämna Guds vilja. Men ni Lars var driven av äkten- skapskärlek, medkänsla och sorg, som ålåg över er hustrus svåra sjukdom och trodde därför på den gamles ord. Ni inbillade er att Börta blev bättre ef- ter att ni sytt in lappen i kjolfållen. Därför försökte ni därefter misstänkliggöra Ingrid.«
Med hänsyn till detta och till hans »enfaldighet« blir Lars härmed benå- dad.
Så vad var det då som orsakade Börtas sjukdom? Jo, att hon hade vid- rört en självmördares kropp!
Rättegången visar att både den adlige lagläsaren Ehrencrona och folket på Torpa trodde att det gick att skada varandra med trolldom och att man kunde bli sjuk av att röra vid en självmördare.
Horsbrott och blodskam
Protokollen från Torpa borgrätt under 1600-talet innehåller en mängd rättegångar om äktenskapsbrott eller horsbrott som det kallades. Om bara den ena var gift benämndes det enkelt hor. Om båda var gifta
på var sitt håll hette det dubbelt hor. Ibland talade man om trefalt hor i betydelsen incest (blodskam). Regelmässigt dömdes under första hälften av 1600-talet äktenskapsförbrytare till döden av härads- och borgrätterna, grundat på Guds lag i bibelns moseböcker, t.ex. tjugonde kapitlet i tredje moseboken (Leviticus):
»Om någon begår äktenskapsbrott med en annan mans hustru, så skola de straffas med döden, både mannen och kvinnan«.
De som vid den tiden hade dömts för enkelt hor benådades alltid av hovrätten till 80 daler i böter för den gifta och 40 daler för den ogifta. Kunde man inte betala böterna omvandlades de till gatlopp för män och risslitning för kvinnor. Från och med 1653 blev det praxis även vid underrätterna att enbart utdöma böter för enkelt hor. Dödsdömda för dubbelt hor och blodskam benådades mer sällan.
Prästen Anders och Elin
Torpa borgrätt 20 juni 1646:
Herr Anders i Rösered, präst i Länghem, förs inför rätten. För fyra år sedan ska han ha belägrat sin tjänstepiga, den ogifta Elin Jönsdotter, och gjort henne med barn. Därefter har han erbjudit Håkan Jönsson femtio riksdaler för att gifta sig med Elin i syfte att dölja brottet.
Håkan:
»Jag fick aldrig några pengar av Anders, men jag gifte mig med Elin ändå. Men en dansk lösdrivare övertalade mig att lämna Elin för att följa honom land och rike runt. Vi levde ett lättfärdigt liv med spel och bedrägerier och hamnade till slut i Östergötland. Dansken trodde nog att han kunde dra nytta av de femtio riksdaler jag skulle få av prästen, men när han omsider fick klart för sig att jag inte hade några pengar, övergav han mig.«
Håkans vänner berättar:
»Håkan kom så småningom hem igen från Östergötland. Vi bad honom att bli sams med Elin och vara henne nära som en äkta man borde. Det lovade han, men först hade han några ärenden att avsluta i Östergötland. Där bröt han sitt löfte och lägrade en annan ogift kvinna.«
Håkan:
»Jag fick inga pengar av herr Anders, men jag tog emot spannmål, två kor, ett bolster, en silversked, tyger, en kittel och en skinntröja av honom istället. Jag gav det mesta till Elin för att föda henne och barnet.«
Håkans vänner avslöjar:
»Håkan blev aldrig tvingad av herr Anders att gifta sig med Elin. Det var hans eget förslag och det var han som begärde pengarna av prästen.«
Prästen Anders – med gråtande tårar och ångerfullt hjärta:
»Jag var tillsammans med Elin en gång, men aldrig mer sedan«.
Allmogen:
»Vi har aldrig förstått annat om herr Anders, än att han är god och ärlig, både i lärdom och leverne, utom den här gången. Herr Anders stötte genast bort Elin efter lägersmålet, så att hon aldrig kunde vara nära honom efter det. Vi ber ödmjukast att hans sak må komma till lindring!«
Herr Anders och Elin döms till döden efter Guds lag – kapitel 20 i tredje Moseboken.
Hovrätten mildrar straffet. Anders ska istället böta 80 daler, Elin 40. Bägge ska stå uppenbar skrift.
Håkan ska sändas till Östergötland för att dömas för sitt horsbrott där. Allt han har fått av herr Anders ska han lämna tillbaka.
Protokollen från Torpa borgrätt under 1600-talet innehåller en mängd rättegångar om äktenskapsbrott eller horsbrott som det kallades. Om bara den ena var gift benämndes det enkelt hor. Om båda var gifta
på var sitt håll hette det dubbelt hor. Ibland talade man om trefalt hor i betydelsen incest (blodskam). Regelmässigt dömdes under första hälften av 1600-talet äktenskapsförbrytare till döden av härads- och borgrätterna, grundat på Guds lag i bibelns moseböcker, t.ex. tjugonde kapitlet i tredje moseboken (Leviticus):
»Om någon begår äktenskapsbrott med en annan mans hustru, så skola de straffas med döden, både mannen och kvinnan«.
De som vid den tiden hade dömts för enkelt hor benådades alltid av hovrätten till 80 daler i böter för den gifta och 40 daler för den ogifta. Kunde man inte betala böterna omvandlades de till gatlopp för män och risslitning för kvinnor. Från och med 1653 blev det praxis även vid underrätterna att enbart utdöma böter för enkelt hor. Dödsdömda för dubbelt hor och blodskam benådades mer sällan.
Prästen Anders och Elin
Torpa borgrätt 20 juni 1646:
Herr Anders i Rösered, präst i Länghem, förs inför rätten. För fyra år sedan ska han ha belägrat sin tjänstepiga, den ogifta Elin Jönsdotter, och gjort henne med barn. Därefter har han erbjudit Håkan Jönsson femtio riksdaler för att gifta sig med Elin i syfte att dölja brottet.
Håkan:
»Jag fick aldrig några pengar av Anders, men jag gifte mig med Elin ändå. Men en dansk lösdrivare övertalade mig att lämna Elin för att följa honom land och rike runt. Vi levde ett lättfärdigt liv med spel och bedrägerier och hamnade till slut i Östergötland. Dansken trodde nog att han kunde dra nytta av de femtio riksdaler jag skulle få av prästen, men när han omsider fick klart för sig att jag inte hade några pengar, övergav han mig.«
Håkans vänner berättar:
»Håkan kom så småningom hem igen från Östergötland. Vi bad honom att bli sams med Elin och vara henne nära som en äkta man borde. Det lovade han, men först hade han några ärenden att avsluta i Östergötland. Där bröt han sitt löfte och lägrade en annan ogift kvinna.«
Håkan:
»Jag fick inga pengar av herr Anders, men jag tog emot spannmål, två kor, ett bolster, en silversked, tyger, en kittel och en skinntröja av honom istället. Jag gav det mesta till Elin för att föda henne och barnet.«
Håkans vänner avslöjar:
»Håkan blev aldrig tvingad av herr Anders att gifta sig med Elin. Det var hans eget förslag och det var han som begärde pengarna av prästen.«
Prästen Anders – med gråtande tårar och ångerfullt hjärta:
»Jag var tillsammans med Elin en gång, men aldrig mer sedan«.
Allmogen:
»Vi har aldrig förstått annat om herr Anders, än att han är god och ärlig, både i lärdom och leverne, utom den här gången. Herr Anders stötte genast bort Elin efter lägersmålet, så att hon aldrig kunde vara nära honom efter det. Vi ber ödmjukast att hans sak må komma till lindring!«
Herr Anders och Elin döms till döden efter Guds lag – kapitel 20 i tredje Moseboken.
Hovrätten mildrar straffet. Anders ska istället böta 80 daler, Elin 40. Bägge ska stå uppenbar skrift.
Håkan ska sändas till Östergötland för att dömas för sitt horsbrott där. Allt han har fått av herr Anders ska han lämna tillbaka.
Stöld
Stöld ansågs som ett mycket grovt brott i det gamla bondesamhället. Under första hälften av 1600-talet dömdes tjuvar till döden om värdet av det stulna översteg en halv mark (en summa som höjdes till sextio daler i 1653 års straffordning och hundra daler 1734) eller om man upprepade sitt brott. Männens straff var hängning (gren och galge). Kvinnor skulle enligt landslagen begravas levande, men det praktiserades inte på borgrättens tid. Då gällde istället halshuggning.
Särskilt allvarligt betraktades stöld av boskap, så allvarligt att det fick ett eget avsnitt i landslagens tjuvabalk. I det andra kapitlet talas om »gortjuvar«, som ska översättas med slakttjuvar (boskapstjuvar):
»Stjäl någon en annans kreatur, nöt eller svin, får eller getter, vare sig han stjäl det inne i hus eller ute på marken, det som är årsgammalt, och drager bort det i skjul eller i skog och förbrukar det där, eller i sina egna hus eller i annans, den som gör sådant han kallas gortjuv... Han skall dömas till gren och galge.«
Om värdet av det stulna understeg gränsen för dödsstraff, skulle tjuven böta tre gånger det stulnas värde. Fanns inga pengar kunde straffet omvandlas till gatlopp för män och risslitning för kvinnor.
Elias Jönsson
Torpa borgrätt 25 juni 1644:
Elias Jönsson i Lergered anklagas för att ha stulit tre får på Torpa.
Elias:
»Jag kan inte förneka min missgärning och synd. Jag stal tre får vid fruns gård och slaktade dem i fårhagen. Inälvorna sänkte jag i sjön och tog med köttet hem till min gård för att salta in det. Jag har inte haft någon annan last och lovar att bättra mig.«
Nämnden:
»Vi ger Elias vår ödmjukaste bön«.
Elias döms efter andra kapitlet i tjuvabalken som gortjuv till gren och galge. All hans egendom ska konfiskeras.
Stöld ansågs som ett mycket grovt brott i det gamla bondesamhället. Under första hälften av 1600-talet dömdes tjuvar till döden om värdet av det stulna översteg en halv mark (en summa som höjdes till sextio daler i 1653 års straffordning och hundra daler 1734) eller om man upprepade sitt brott. Männens straff var hängning (gren och galge). Kvinnor skulle enligt landslagen begravas levande, men det praktiserades inte på borgrättens tid. Då gällde istället halshuggning.
Särskilt allvarligt betraktades stöld av boskap, så allvarligt att det fick ett eget avsnitt i landslagens tjuvabalk. I det andra kapitlet talas om »gortjuvar«, som ska översättas med slakttjuvar (boskapstjuvar):
»Stjäl någon en annans kreatur, nöt eller svin, får eller getter, vare sig han stjäl det inne i hus eller ute på marken, det som är årsgammalt, och drager bort det i skjul eller i skog och förbrukar det där, eller i sina egna hus eller i annans, den som gör sådant han kallas gortjuv... Han skall dömas till gren och galge.«
Om värdet av det stulna understeg gränsen för dödsstraff, skulle tjuven böta tre gånger det stulnas värde. Fanns inga pengar kunde straffet omvandlas till gatlopp för män och risslitning för kvinnor.
Elias Jönsson
Torpa borgrätt 25 juni 1644:
Elias Jönsson i Lergered anklagas för att ha stulit tre får på Torpa.
Elias:
»Jag kan inte förneka min missgärning och synd. Jag stal tre får vid fruns gård och slaktade dem i fårhagen. Inälvorna sänkte jag i sjön och tog med köttet hem till min gård för att salta in det. Jag har inte haft någon annan last och lovar att bättra mig.«
Nämnden:
»Vi ger Elias vår ödmjukaste bön«.
Elias döms efter andra kapitlet i tjuvabalken som gortjuv till gren och galge. All hans egendom ska konfiskeras.
Hängning
Hängning var tjuvens straff. Fram till 1734 var det bara män som kun- de dömas till snaran, men därefter även kvinnor. År 1779 tog man bort dödsstraff för stöld, utom i särskilt allvarliga fall, exempelvis stöld vid eldsvåda eller skeppsbrott, men hängningsstraffet fanns kvar för andra brott. Först på 1850-talet avskaffades hängning som straff helt och hål- let i Sverige. Den sista hängningen i landet genomfördes på 1830-talet.
Hängning var tjuvens straff. Fram till 1734 var det bara män som kun- de dömas till snaran, men därefter även kvinnor. År 1779 tog man bort dödsstraff för stöld, utom i särskilt allvarliga fall, exempelvis stöld vid eldsvåda eller skeppsbrott, men hängningsstraffet fanns kvar för andra brott. Först på 1850-talet avskaffades hängning som straff helt och hål- let i Sverige. Den sista hängningen i landet genomfördes på 1830-talet.
_-_WGA12716.jpg)
Kommentarer
Skicka en kommentar