Spirit

Spririt - GöteborgsOperan

Noetic Bild: svd.se

Dansverk av koreografen Sidi Larbi Cherkaoui. Musik: Szymon Brzóska. Dirigent: Henrik Schaefer. Scenografi: Antony Gormley. Kostym: Les Hommes. Ljus: David Stokholm. Dramaturgi: Adolphe Binder. Medv: Göteborgsoperans danskompani, orkester och kör.

Tillstånd av insikt om sanningens djup som kopplats upp genom vårt intellekt och sammanlänkar oss med en auktoritet som förblir oartikulerad, ett vidgat medvetande som kan förknippas med något universellt. 

Trävande uppåt. Blommor som virvlar i vindar, uppåt, cirklande, Fibunaccispiraler fortsätter utåt, vidgas uppåt. Vetenskapliga knoppar som slår ut. Skinnkjolar virvlar ut i full blom. Aldrig avtagande rörelser, energi omvandlas till energi i ett aldrig oupphörligt flöde. Ju mer artificiellt avancerat, ju närmare naturens lagar. Matematiska formler som härmar naturen och återfår naturens mönsterkoder. Kvinnor i klänning, män i kostym, män i klänning, i lackskor, i högklackade lackskor. Kvinnor i kostym barfota, med klackskor, i lackskor. 

Linjer i metall som kan anta nya skepnader. Ju mer avancerade formationer, ju mer likt naturens mönstervärld. Da Vincis människa i cirkel och kvadrat plockas ut i form av dansare som först cirklar och sedan skapar räta linjer med sina kroppar. Hänförelse av naturens komplexitet. De räta metallinjerna i ett gyllene snitt omformas till cirkelformade strukturer allt enligt matematikens regler. De latinska orden om att fånga dagen sveper över kropparna med len kvinnoröst. 

Metamorphosis - Bild: Lisa Thanner

Koreografi, scenografi, kostym, ljus: Saburo Teshigawara. Musik: Duruflé, Messiaen, Ravel. Originalmusik, ljud: Tim Wright. Medv: Göteborgsoperans danskompani, orkester och kör.

Förvandling; födelse, frigörelse, kollaps och pånyttfödelse. 

Kroppar i spastiska ryckningar, varenda muskel avtecknas. Så flödar ljuset in, varmt omslutande. Kören i svarta kåpor och mask för ögonen syns först inte, bara den sakrala musiken genljuder rummet. Men så skiftar ljuset från det varma omhuldande till det metalliskt gråa. Allt tystnar, stillnar, blir till intet, förstenat, livlöst. Det oändliga tillståndet mellan död och liv. Mellan död och återuppståndelse. Ett ryck, synkroniserat mellan kropparna. De är på väg upp, vill upp, vill leva, men faller långsamt tillbaka in i det eviga tillståndet, blir liggande på golvet. Tiden går…

Så ännu ett ryck. De vill resa sig, men fastnar och signar i slow motion tillbaka till urtillståndet. Blir åter liggande och åter och åter, varje gång en liten bit längre i sitt strävande upp. Tills de lyckas och körens röster åter föder dem. Orange livgivande ljus över deras sinnen. 

Ett tålamodets verk, ett tillstånd där intet kan påverka. Vi är alla utsatta för stillhetens ironi. 

Men allt vänds till motsatsen, ett annat tålamod krävs i kvävandet av ljudet som manar till rörelse. Virvlande armar och fötter som rör sig över scenen så snabbt att konturerna suddas ut. Former utan skarvar. 

Texter: Anna Nero