Kaféaktivitet

Hon blev medveten hur armarna svängde fram och åter när hon rörde sig framåt. Hur höger fot lyfte från underlaget, varpå vänster fot gjorde dig redo att bära upp hennes tyngd. Hon blev medveten om sin in- och utandning och bäckenets placering, rak i ryggen, inte svanka. Hålla magen, den centrala punkten i rät linje. Styrka! Nacken stolt, axlarna avslappnade. Och armarna som svängde. All fokusering gjorde gången onaturlig. Hon var medveten om armarnas svängningar som kom i otakt med fötternas överdrivna upp- och nedsteg. Händerna ville inte slappna av utan blev vassa, marsch framåt! Balettens tvångsposer ville fängsla henne. Tvinga in henne i ledet som inte fick avvika! Alla dockor skulle nicka exakt i samma sekund. Synkroniserade. Det ordet hade de lärt sig i skolan. Alla klockor var synkroniserade för att man inte skulle kunna skylla ifrån sig om man kom försent till en lektion. Hon stannade. Försökte skaka bort Pierres ord ur sitt huvud. Ruskade på huvudet. Lät håret flöda ut i vinden, som om hans befallningar kunde skakas ut genom hårstråna. Försvinna med luftdraget. Men det hjälpte inte. Hennes kropp blev en streckgubbe. Parallella linjer. Lodräta linjer. Linjer på diagonalen och linjer på tvären. Linjer som korsade varandra.  Linjer som tvinnades samman, band henne. Förband hennes händer och fötter med punkter på marken som drog henne, tvingade henne att gå passgång. Fel! Fel! Fel! Pierres anklagande ord drog i linjerna; snarorna. Tvingade armar och ben åt omöjliga positioner. 

Aaaj! Hon ruskade på kroppen så att snarorna lossnade. Tog sats och började springa. Hon kanske kunde springa ifrån Pierre. Han halkade efter, ramlade, när hennes armar svingade sig upp i trädens lövverk. När hennes tankar gjorde sig fria med fåglarnas vingslag. Äntligen fri! 

Text: Anna Nero