Steglitsan

Jag har läst Steglitsan av Donna Tartt. En bok som jag slukade tack vare målningen "Steglitsan" som var med genom hela boken. I boken finns några fina beskrivningar eller tankar kring målningen av Carl Fabritius (1622 - 1654), nederländsk konstnär.

”När jag tittade på målningen kände jag samma konvergens i en enda punkt: ett solstrimmat ögonblick som existerade nu och för alltid. Bara ibland lade jag märke till kedjan om finkens ben och tänkte på det grymma liv som den levande lilla varelsen tvingades leva – att ett kort ögonblick flaxa med vingarna och alltid tvingas landa på samma hopplösa plats.”

”Snabbt hämtade jag fram den, och nästan genast omslöts jag av den glöd, något nästan musikaliskt, en inre sötma som bara kunde förklaras som en djup harmoni som satte blodet i gungning, en känsla av att ha kommit rätt, ungefär som när hjärtat slår sakta och säkert då man är tillsammans med en person man älskar och känner sig trygg med. Målningen gav ifrån sig en kraft, en glans, en fräschör, som morgonljuset /…/ rofyllt men ändå upplivande, ett ljud som gav allting skarpare konturer samtidigt som det var mer ömsint och underbart än det i själva verket var, och än vackrare för att det var en oåterkallelig del av det förflutna: /…/ Lilla fågel; gula fågel.”

”Där finns bara det lilla hjärtat som slår, ensamhet, en solig vägg och en känsla av att inte kunna fly. Tid som står stilla, tid som inte kunde kallas tid. Och fånge i ljusets hjärta: den lilla fågeln kavat. /…/ Värdig, sårbar. En fånge som betraktar en annan. /…/ Över dessa oöverbryggbara avstånd – mellan fågel och målare, tavla och åskådare – hör jag bara alltför väl det som sägs till mig, ett psst  /…/ genom en fyrahundra år lång tid, och det är verkligen mycket personligt och specifikt. Det finns där i den ljustvättade atmosfären /…/ den glidande transsubstantiationen, där färg är färg men också fjäder och ben. /…/ En glimt av ljus på en kedja som knappt syns. En solfläck på en gul vägg. Den ensamhet som skiljer varje levande varelse från alla andra levande varelser. Sorg som är oupplösligt förenad med glädje. För tänk om den speciella steglitsan aldrig hade fångats eller fötts in i fångenskap, uppvisad i något hus där målaren Fabritius fick tillfälle att se den? Den kan aldrig ha förstått varför den tvingades leva i sådan misär: förvirrad av ljud, plågad av rök, av skällande hundar, matos, retad av fyllkajor och barn, tjudrad för att flyga i den kortaste av kedjor. Ändå kan till och med att barn se hur värdig den är: en fingerborg av mod, bara dun och sköra ben. Inte blyg, inte ens tröstlös utan ståndaktig, fastklamrad vid sin plats. Fast besluten att inte dra sig undan världen.” 

Theo Decker om målningen Steglitsan i Steglitsan av Donna Tartt.

”Men Fabritius… han driver med genren.. en mästerlig ripostering av hela tanken med trompe l’loeil… för andra delar av verket – huvudet, vingen – inte det minsta naturtroget eller bokstavligt, han plockar isär bilden mycket målmedvetet för att visa oss hur han målat den. Färgklickar och penseldrag. Vilket gör honom till ett geni för vår tid snarare än för den tiden? Det finns en dubbelhet. Man ser prägeln, man ser färgen för färgens skull och också den levande fågeln. /…/ Fabritius tavla är ett skämt. Innerst inne är den ett skämt. Oh det är så alla de stora mästarna gör. Rembrandt, Velasques, Den sene Tizian. De skämtar. De roar sig. De bygger upp illusionen, tricket – men om man kliver närmare?Då faller allt isär till penseldrag. Abstrakta, mystiska. En annorlunda och mycket djupare sorts skönhet helt och hållet. På pricken och ändå inte. Jag skulle säga att denna enda lilla målning placerar Fabritius bland de största målarna som någonsin levat. Och när det gäller Steglitsan? Han utför ett mirakel på ett så vackert litet utrymme.”

Horst om målningen i Steglitsan