Under vattnet

Vi ser på en drömsk bild av en flicka. Hon befinner sig nära betraktaren och visas i halvfigur. Brunt hår som är fört bakåt lämnar ansiktet fritt. Bakgrunden är diffus som dimma. Flickan håller en vit snäcka mot örat. Hennes blick är riktad framåt, nedåt men vi uppfattar den som ickeseende, som lyssnande in i snäckan. Flickan är koncentrerad, det är en bild av stillhet, hon stöder snäckan med båda händerna. I Hennes ansikte syns varken glädje eller sorg, utan en slags oberördhet. Hör hon vågskvalpet? 

Konstnär: Tora Vega Holmström

När jag befinner mig i vatten töms mina tankar på innehåll, det uppstår ett tomrum. Det som är emellan. Spatium; mellanrummet, utrymmet mellan tid och rum; spelrummets mellanskikt. 

På bilden är jag med min son, under vattenytan, han är här åtta månader gammal. Vi befinner oss i en tidsfrist. Ett tillstånd där verkligheten försvinner. Jag håller honom runt kroppen med båda händerna, hans knubbiga små ben lätt böjda, armarna rakt ut och han blundar. Det är ingen smickrande bild av oss. Mitt hår svävar oformligt som sjögräs, smala ögon, munnen hopknipt. Ovanför speglas vi i en vattenyta i rörelse, blek hudfärg och svart bryts i ett kaos mot det lugna turkosa. Rörelserna är dova, långsamma och ljuden har stannat upp, som en kontrast till världen där uppe. Där allt är skarpt, snabbt, utan paus. När jag befinner mig där i mellanskiktet under vatten håller jag andan några sekunder för att sedan simma upp och fortsätta leva.