Shadowland/Neverland

22/3-2015

Shadowland/Neverland

En ljus barnaröst. En pojke pekar ut kvinnan; häxan. 

Det hade kunnat vara jag om jag varit född på 1600-talet. Några få år av häxjakt, men med hundratal anklagade och dödsdömda kvinnor och barn. 

När jag var tonåring förknippade jag mig själv som en del av moder jord. Som en kvinna född ur mossan, som en vandrerska mellan kala stammar och solbeklädda skogsgläntor. Vild och fri, ridande den starkaste vargen i flocken. 

1600-talets kvinnor, de starka, de med en kvinnlig urkraft. De som fördes till tortyrkammaren och pinades tills de erkände sitt brott. Därefter brändes på bål – i vissa fall levande. I vissa fall halshöggs de först.  

Hon ligger där blottad, fastbunden, de står runtom, håller strypgrepp kring hennes hals. 

De är inlåsta. Men de har förtröstan. De tappar inte sin förhoppning. De dansar, de skriker ut sin kraft, de vänder sig till naturen. Byten hamn, blir ett med djuren, iklädda pälsar. 

En klar stämma från en kvinna, hon sjunger ut sitt liv. Den gnista som inga kyrkans män kan släcka. 

I missmodet pyr en livsglädje, som stampas och virvlas och sjungs högt. Fioler, dragspel, flöjt och harpa… det spelar ut i vinden, i forsen, i skogens acceptans av motsatser. Det varma och det kalla, det våta och det uttorkade, de som dödar och de som dödas. Men kyrkans patriarkat tar ingen hänsyn till naturens maktstrukturer, de begär oinskränkt makt i Guds namn. De vill kuva och förgöra. De vill härska. De står där uppe och ser ned på det andra könet. 

Häxor! 

Horor! 

Kvinnan kastar sin sko. Vem var det? Männen kräver ett svar. 

”Det var jag… det var jag… det var jag… det var jag”, svarar de en efter en. De är alla en och samma. De hör ihop.

De kastar sina klackar i väggen, skrattar sina vansinnesskratt. Klär av sig och sveper sina händer och fötter i lustiger dans. 

De stampar med klackar, slår klackarna i golvet!

Då allt är slut står kvinnorna stolta, bärandes sin heder. De iför sig männens svarta klädedräkter och stärkta kragar, medan männen faller nakna till marken; skammen dryper från deras stinna bukar. 

Barnet? Pojken som pekade? Han som inte kunde hantera sin hybris. 

Han blir förlåten. Kniven vacklar och sänks och han omsluts av kvinnoarmar. 

Neverland

Peter Pan syndrom. 

Prat, prat, prat. Kan de inte börja dansa snart? 

Den förföljer dem; rädslan, svart och svåråtkomlig. En skugga som efterliknar, hänger i deras hasor, väjer undan alla försök till utplåning, kommer tillbaka. 

Tingeling; terapeuten eller psykologen: You have to believe. Hon sitter högst upp på stegen. Hon har diplom i alla slags behandlingar. 

Mamman som dör i cancer: You have to believe. Ett brev innehållande Röntgenbilden: For who’m it may concern. It concerns you Peter! Open the letter. 

Vännen som drunknar: You have to believe. 

Brodern som ville vara äldst, som försvinner: you have to believe. 

Peter återvänder till sin barndom. De leker tåg, han och brodern.

Han återvänder till sin mammas dödsbesked: älskar man någon, då man lämnar denne efter sig, helt ensam? Då dödsorsaken är självförvållad och kunde undvikas? 

Han återvänder till maskeradfesten, där vännen är utklädd till döden. Han är död. 

Han återvänder till skolföreställningen Shakespeare. Där han är ett träd och hämtar blomman. Hans mamma deklarerar att pappa ska flytta. 

Han flyger med tingeling, en del av honom, men han är ensam och rädd. 

Rearangeing the furniture. Tre gestalter som symboler för panta re. Allting flyter. Hon flyttar om sina möbler. Hon ger gestalten en puff som leder till en fjärilseffekt. Men allt förblir detsamma. Everything stays the same. Hon är och förblir dödsdömd, hur mycket hon än möblerar om.

Han drömmer att han på samma gång är lönnmördaren och räddaren. Han både dödar och räddar sin mamma. 

Text: Anna Nero