Korp korp

De kommer smygande nedför spiraltrappan. Sökande damm och annat smått. Petar på det, blåser på det. Krälar runt på marken alltid sökande. 

Korparnas vintervärld består av snöhögar att slänga sig i. Av snö som faller i diagonala stråk som om det blåser hårt. Klingande stora snöflingor flyger upp och ned. En snölykta tänds framåt kvällen. Silverblanka istappar. 

Korparna bygger näste av snön. Tar linjer av snö och formar till ombonade bon. De vill vila där, men först åker de kana på isen. Leker i snön. De kramar en snöskulptur. Tänder snölyktan. Nu kan de vila. 

Min son Mio är nyfiken. Ser på fåglarna som ålar sig nedför trappan. De har fjädrar som sticker upp. 

Mio snubblar över ena fågelns ben. Fågeln tittar upp och petar honom på foten. Mio står kvar och tittar och tittar. 

Inne i rummet far han fram som en illbatting. Slänger sig framstupa ned i de vita snöhögarna. Drar i alla vita band som sträcker sig som nät genom rummet. Då fåglarna försvinner in mellan silverbanden som hänger från taket rusar Mio efter och försvinner in med fåglarna. Andra barn sitter stilla, någon vågar sig försiktigt ut på golvet för att snart återvända till mammas armar. Mio springer rätt in i de vita resårbanden, studsar tillbaka. Han får syn på snölyktan som han genast klättrar upp på och ned i. 

Vita stora papperstussar hänger i elastiska band. Mio skrattar förtjust och drar i banden genom hela rummet. Om och om igen. 

Fåglarna lägger han knappt märke till längre, det andra är roligare att utforska. Men när de kommer med lysande snöbollar springer han efter och vill ha. Han får en som han lägger i snölyktan där de ska vara. Klättrar ned och hämtar och springer sedan ytterligare ett varv i rummet. 

Korparna somnar i sina nästen. 

Mios ögon faller ihop efter sin upptäcktsfärd i korparnas snörike och sover länge, länge.