The almost nearly perfect

The almost nearly perfect

GöteborgsOperan

Jantelagen består av tio ”budord” präglade av trångsynthet och avundsjuka. Den formulerades av den dansk-norske författaren Aksel Sandemose i hans bok En flykting korsar sitt spår (1933). Jantelagen slår ner på individualitet – man ska inte sticka ut, inte tro att man är förmer än andra. Det bästa är att vara en i mängden. 

1.  Du skall inte tro att du är något.

2.  Du skall inte tro att du är lika god som vi.

3.  Du skall inte tro att du är klokare än vi.

4.  Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi.

5.  Du skall inte tro att du vet mer än vi.

6.  Du skall inte tro att du är förmer än vi.

7.  Du skall inte tro att du duger till något.

8.  Du skall inte skratta åt oss.

9.  Du skall inte tro att någon bryr sig om dig.

10.  Du skall inte tro att du kan lära oss något.

Jantelagen innehåller även ett hotfullt, elfte bud, kallat Jantes strafflag:

Tror du inte att jag vet någonting om dig?

Mongrel

Regi och koreografi: Marina Mascarell

Hon rör sig mot den; människohopen; den kollektiva människoorganismen. Den väjer undan likt vatten som försöker bryta in i en droppe olja. Hela tiden förs den samman igen. Undviker att låta sig beblandas, undviker varje form av kontakt och när den inte längre kan värja sig blir den tvingad att följa kvinnans rörelser. Tvingad platt ned och upp igen. Hon för med handen runt den; dem, ytterkanten dallrar och föses med. 

Maktens rädsla att tappa kontrollen, alla ska passa in i kollektivet. Alla gör som de är förutsatta att göra. 

Ödmjukhet.!

Vem vågar bryta sig loss när resten av samhället skäller likt hundar? De slutar att skälla om du gömmer dig bakom väggen av papper. Så stark när den är packad hårt, men skör om man fäller ut den. Han försöker tränga emellan väggarna, de andra är där innanför. Men hela tiden förflyttas de, han lämnas utanför. Först när han stå still mitt emellan, när han har gett upp, öppnas de och människorna väller ut. 

Någon utifrån försöker komma in, får han vara med i den kollektiva människoorganismen? 

De samlas kring ett runt bord. Möte. Dags för möte!

Naturens krafter symboliserar det som inte går att kontrollera, de som inte går att kontrollera, då de fått nog och blir galna och skäller som hundar. Kollektivet som löper amok. Regn, vind, orkan, storm. Hon förs bakåt av blåsten; människohopblåsten, den sliter av henne alla kläderna, ett plagg i taget. Hon blir liggande naken kvar. Någon frågar om hon är okej. 

Människorna hjälps åt att forma individen, alla måste passa in i mallen. Ready! Next! Vem är det som ropar? Samhällets normer? 

Utan reflektion går de uppför stupet och faller och blir liggande i en stor människohög. 

De räknas upp som ett nummer, blir slagna, men accepterar en svidande kind. Sover alla? 

En grå hög mur omsluter samhället. 

"Jag hör hundar skälla", säger han, skjuter upp en öppning i muren. "Jag hoppas det inte är min hund." Därefter lämnar han de andra. 

Dansarnas rörelser: Organismen; kollektivet och de individer som tvingas ut och in i den. De rör sig som flödande vatten ned i avloppen, som vind som viner mellan husväggar, rundar hörn och lyfter upp över taken. Likt regn mot glasade fasader och betongväggar. De träffar och rinner ned över utsprång och fönsternischer. 

Musiken: Faller samman med dansarnas rörelser. En hymn från en kvinna, en cello när människohopen omhuldar, låter någon bli en del av gemenskapen. En metallplåt och en stråke, skapar melankoliska metaforer, oväder... Det börjar regna; vatten som strömmar genom ett isblock. Det skaver i människan. Någon lämnas utanför. Små skrapande ljud över isen. Sedan en hammare som slår, som gör hål i blocket. Han lämnar och går. 

Rummet och kostymerna: En hög betongmur som sluter in eller sluter ut; stänger in, stänger ute. Block av papper som kan vecklas ut, omformas, sättas samman till väggar, till stolar, till ett stort runt bord, till ett stup. Som bördor eller arbete. Skira kläder i knappt skönjbara nyanser av rosa, blått, grönt, beige; nyanser av moln, regn och vind. 

Min personliga upplevelse: Dansföreställningen lämnar mig skakig som om jag varit utsatt för vädrets alla makter. Där kropparnas totala energiflöde förts ut över kanten på scenen och in i publiken, in i kropparnas alla gömslen. Där min kropp blivit en del av deras gemensamma kropp. Jag har förts in och ut ur dansarnas organism och lämnats naken på golvet. Utmattad och fullkomligt hög av adrenalin-syre-chock.

Text: Anna Nero

Soft cell

Regi och koreografi: Constanza Macras

 Lekfullhet i gränsen till klichéer. Dansklassen där alla ska få uttrycka sin personliga smak och dansuttryck. Ständigt någon som faller utanför, som i spasmiska ryck hakar upp sig, ett tillstånd som är svårt att ta sig ur. 

Olika grupperingar. De hör ihop, och han som vill ta sin resväska och lämna de andra får inte gå. De tvingar honom tillbaka, lägger väskan under sängen. Han är fast i gruppens norm. 

Äktenskapet ses som en minikonstellation av kollektivet. Människor som försöker passa ihop. Kompromisser, hot, otrohet. Finns där någon förståelse? Kanske de alla försöker, men individen, narcissismen vinner över det kollektiva tänkandet. Lägenheten börjar brinna. Äktenskapslöften som går upp i rök. 

Det motsägelsefulla i att vara en del av en större enhet och samtidigt en egen individ. Ingen hierarki, alla vill bestämma. 

Det blir kaos! 

De klär sig oregelbundet, rörigt. Rätt som det är kommer en tältliknande form  gående som lämnar efter sig människor platt på golvet. Olika musikuttryck, olika dansstilar, olika kläduttryck i ett alltmer förvirrande sammelsurium som får sin udd i ett hårdrocks headbangande improvisationsutlopp. 

I slutet en brud iklädd ett björnhuvud, lägger sig ned med de avslutande orden: "It could only have been love." 

Text: Anna Nero