Playground - Malmö Opera
Flockwork
Koreografi: Alexander Ekman
Hawaiimusik. Mina tankar tar de två dansarna till en strand. Till hav och de dyker i vattnet.
Sedan i synkroniserad marsch springer de, andningen i takt. De förökar sig, blir fler och springer i takt, andas synkroniserat, tätt tillsammans. Som en flock drar de fram genom dagen. Snabba fötter. Så stannar de upp, skrattar. Arbete, vila.
Mannen som spelar musiken på sin transistorradio reser sig upp. Pratar till publiken. Säger liknande: Jag heter Juan. Ni undrar säkert varför jag står här, vad som ska hända nu… Ni kan ringa mig. Vi kan rymma tillsammans och få fem barn… jag älskar er.
Han kastar sig ut från kanten på scenen, störtar ned, faller, försvinner. Scenen är oväntad, som livet självt.
Människor hissas upp, de står på rad, betraktar oss, skrattar. Dansar euforiskt tills: allt blir stilla, melankolisk musik, jag får en känsla av domedag. Av när leken övergår i katastrof. Den allvarliga leken som alltid existerar där bakom. Ett samhälle som drar på, människor som utför sina dagliga sysslor, arbete, fritid, fest… arbete, fritid, fest. Festen som byts ut mot dagen efter. De står fastfrusna i sina rörelser. Samtidigt som det hela känns som en skildring av vardagen, kan jag inte undkomma bilden av krig. Att det samtidigt som vi lever på i våra vanliga liv, förekommer katastrofer någon annanstans. Det som vi bara kan ana genom media.
Fyra svarta siluetter i motljuskvadrater. Anonyma. I ett slag ändrar ljuset riktning, kvadraterna förs ned till golvet. Då kan vi se dem, de framträder, för att sedan åter bli anonyma.
Slutscenen är vacker, då de vätskefyllda ämbarerna som i början hissades upp, nu åter sänks från taket och stannar hängande över gestalterna. De drar i ett snöre och frigör en vattenstråle.
Det regnar.
Text: Anna Nero
Mannen som spelar musiken på sin transistorradio reser sig upp. Pratar till publiken. Säger liknande: Jag heter Juan. Ni undrar säkert varför jag står här, vad som ska hända nu… Ni kan ringa mig. Vi kan rymma tillsammans och få fem barn… jag älskar er.
Han kastar sig ut från kanten på scenen, störtar ned, faller, försvinner. Scenen är oväntad, som livet självt.
Människor hissas upp, de står på rad, betraktar oss, skrattar. Dansar euforiskt tills: allt blir stilla, melankolisk musik, jag får en känsla av domedag. Av när leken övergår i katastrof. Den allvarliga leken som alltid existerar där bakom. Ett samhälle som drar på, människor som utför sina dagliga sysslor, arbete, fritid, fest… arbete, fritid, fest. Festen som byts ut mot dagen efter. De står fastfrusna i sina rörelser. Samtidigt som det hela känns som en skildring av vardagen, kan jag inte undkomma bilden av krig. Att det samtidigt som vi lever på i våra vanliga liv, förekommer katastrofer någon annanstans. Det som vi bara kan ana genom media.
Fyra svarta siluetter i motljuskvadrater. Anonyma. I ett slag ändrar ljuset riktning, kvadraterna förs ned till golvet. Då kan vi se dem, de framträder, för att sedan åter bli anonyma.
Slutscenen är vacker, då de vätskefyllda ämbarerna som i början hissades upp, nu åter sänks från taket och stannar hängande över gestalterna. De drar i ett snöre och frigör en vattenstråle.
Det regnar.
Text: Anna Nero
Rikud
Koreografi: Liat Dror och Nir Ben Gal
foto: Malin Arnesson
"Liat och jag sa, scenen är
en lekplats, det är ingen all-
varsam plats där du måste
uppföra dig. Den är en lek-
plats, den är som livet."
Nir Ben Gal
This moment is your life
Koreografi: Ben Wright
foto: Malin Arnesson
"This moment is your life är
ett verk som bjuder på frihet,
ordning, maskerad och disco-
bollar - med andra ord ingredi-
enserna för ett lyckligt liv och
definitivt ingredienserna till
femton lyckliga minuter. Verket
är förhoppningsvis beviset för
att dans är hälsosamt för såväl
själen som mänskligheten."
Ben Wright
_-_WGA12716.jpg)
Kommentarer
Skicka en kommentar