Jonas Dahlberg

Jonas Dahlberg f. 1970

Music Box, 2015

Rörlig bild, HD video, ljud

26,55 min

Det första som når mig är ett brummande som verkar härstamma från urberget självt. Ursprungligt, likt kolossala bergsmassiv som genom eoner av tid långsamt förflyttar sig och får världen att ändra form. Några ledtrådar av bokstäver inpräntade i metallen och ett skruvhuvud ger mig en förutfattad känsla av ett uppförstorat urverk, men jag kan inte veta med säkerhet. Det kan lika väl vara något annat mekaniskt instrument. Ljudet ger inga hintar, där finns inte klockans stilla tickande.

Gråskalan gör verket feberdrömskt i sin uppvridna långsamhet; kugghjul får andra kugghjul att rotera, cylindrar leder rörelsen vidare i maskineriet. När jag står i detta kala rum med videobilden i rörelse framför mig, blir dess hårda metall porös. Det finns inget statiskt, även betonggolvet under mina skor fluktuerar. I uppförstorat format rör sig molekylerna. Urberget kommer att rämna. 

Jonas Dahlbergs konst består ofta av iscensatta modeller, men här är modellen utbytt mot ett industritillverkat föremål och när jag läser texten förstår jag att det är insidan av en speldosa jag så förutsättningslöst associerat med urtid. Speldosan vrids upp, om och om igen, för att upprepa samma melodi, en melodislinga som blir så bekant att den tillslut förknippas med den egna personen. I Jonas Dahlbergs verk hörs bara ett dånande, kanske är det därför jag så tydligt kan höra plingandet. 

Som barn lyssnade jag till Pjotr Tjajkovskijs balett, Svansjön (akt två, No 10) i min speldosa. Den svarta svanballerinan cirklade i en piruett mot bakgrunden av en mörk skog. Melodin är för mig fortfarande en av de vackraste som någonsin har komponerats. En opersonlig tingest kan bli ytterst personlig genom intim samvaro, och framförallt om det är en gåva från någon betydelsefull, som i Jonas Dahlbergs fall; en gåva från hans morfar till hans mor. 

Text: Anna Nero

Visades på Göteborgs konstmuseum 2017