The Weather Diaries

Bild: © Cooper & Gorfer-SteinunnBirnaHands

Halsband av ben 

Och tusen fåglar tycktes lösgöras från sprickorna och hällarna i en svärm. Som insekter och de for mot hennes kropp, försökte få fäste i den vita klänningen som blev tung av svarta kroppar. 

Det finns hårbetäckta fågelmonster som sitter fastkedjade i gamla lagerbyggnader. Kedjorna är inte tjocka men smidda av hårdaste lava och går inte att krossa. Några blev dödade och finns kvar i de rikas förvar. Pälsar så glänsande att de bränner handflatan. 

De är svåra att upptäcka, mot bergen, försvinner liksom eller är halvt genomskinliga mot det svarta, eller klär sig som oss i människohamn. Kampar genom stormande vindar, de som tar våra hus ibland och kastar dem upp i bergen. Rädda. För de känner inte denna världen. Där finns korpstenen, inuti deras munnar. 

De stiger ur havet en gång om året för förenas. De föds djupt inne i grottorna ur ägg stora som vi, bland lava som fortfarande inte stelnat. Deras ögon är svarta. 

Sälar, trodde jag först. 

Vart kommer det gula ljuset ifrån? 

Himlen som alltid är vit. 

Det är elden såklart, minns hur vi eldade för att värma kinderna från frosten. 

Det går inte springa. Stenarna är för opålitliga och rasar under fötterna. 

Blodet, injicera det, det är som gift eller cerum. 

Det är svårt att hålla i fiskar, fjällen är hala. Men sträva på samma gång. De vill återvända till havet. Det är dit jag vill. Bli det svarta. Eller återvända, få bli den säl jag en gång var. Finna min tvillingsjäl igen. För jag är ju fri nu att mer harpun jaga, spåra och fälla. Svart och vitt. Allt står inte i så stor kontrast.