Jord

Delcy Morelos - Inre Jord

Hon var under jord, svart, där nere var jorden inte brun, där fanns ingen grönska som spirade mot himlen, där var jorden svart, i nedbrytning, därifrån hördes inte vinden som tog fart i träden och fick dem att knaka och gnissla. Ljuset och ljudet absorberades, andetagen blev tyngre. När jord torkar krackelerar den och faller sönder, men jorden runt henne var fuktig och kall. Den skulle inte falla sönder, den skulle klibba ihop, bli till en tjock massa utan lufthåll. Hon fick svårare att andas då jorden föll på hennes bröst. Hon kände jorden i en nyförlöst sällhet. Höll den i händerna, kramade och kände allt det liv och all den död som fanns inbäddat i dess svärta. Blod hade runnit ut över marken, ned i jorden för att sugas upp av trädens rötter och färga löven röda om hösten, hon kände alla djurs ben som långsamt blev allt porösare för att slutligen bli en del av björkens bark. Hon kände alla de hjärtan som en gång älskat och för vilka tusen tårar sipprat ned mot jordens inre för att fångas upp av underjordiska källor och rinna ut mot havet. Röster som bevarats i jorden för att minnet av tusentals liv skulle kvarstå. Hon hörde dem alla på en gång i en kör med så starka stämmor att det inte hjälpte att håll för öronen, för de letade sig in och blev till ett stort eko som fick hela hennes kropp att vibrera av ljudvågor. Hon sprängdes inifrån, hon kunde inte andas. 

Jorden blev en dödens tyngd över hennes bröst. 

”Återupplivar du mig sedan?”

Mer hann hon inte säga innan jorden trängde in i munnen och näsan, in i luftrören och täppte till, långt ned under myllan upphörde ljuden och ljuset och därmed livet.