Simon Faithfull

Han står framför valen i den stora salen på Naturhistoriska museet och börjar tala om Fathoms, ett för mig engelskt okänt begrepp och i bakgrunden hörs valljud. 13 Fathoms... bara ordet ger känslan av djup, av det unfathomable - det som inte går att förstå. Det som finns i djupet. I botten av båten öppnar han ett hål och vattnet fyller snabbt båten för att fyrtio minuter senare endast avslöjas av bubblorna på vattenytan som snart stillnat helt. Båten är uppslukad.
Han tar en promenad på havets botten. Hur känns det?
Ett hav som torkat ut och efterlämnat vrak där numera kamelerna vilar sig i skuggan i ökenhettan.
Sjömonster.
Jag har en återkommande dröm: Jag drömmer att jag vill simma. Jag vill ned under ytan och crawla snabbt, men vattnet rinner undan, jag ligger där på ytan och kan inte dyka ned och snart har allt vatten sjunkit undan. Det som återstår är sand.
Har vi varit vattendjur?
På artonhundratalet lät en läkare en "hysterisk" kvinna ligga i kallt vatten under mesta delen av dygnet i flera månader. Hon löstes sakta upp, inälvorna stöttes ur hennes kropp och huden kunde skalas av. läkaren konstaterade: Hon blev botad från sin hysteri, men dog på kuppen. Detta sista talar inte Simon Faithfull om, men hans essäliknande lektion skapar associationer och inspirerar till berättelser och känslor.