Trinidad Carrillo

Stop, kom inte nära mig. Jag är inte längre i livet, döden har kommit, så håll er borta. Men Mirabelle såg de vita bären som hängde längst ut på torra grenar och hon såg frosten som låg över de kala grenarna och visste att hon inte kunde smittas. 

Kom inte nära, hon sträckte ut handen men såg inte mot Mirabelle utan in i något annat. Det mörka håret och den bleka huden, döden passade henne, den var klädsam i sin destruktiva gärning. 

“Jag som precis vant mig vid ljuset”, sade hon. 

Trinidad Carrillo

Hon slog upp ögonen. Över dem låg en mjölkig hinna. Blicken var skarp, hon såg rakt in i livet från en plats de andra ännu inte skådat. Den svarta pälsen inneslöt kroppen förutom fötterna. 

Han bar henne till tjärnens svartvatten och höll henne ovanför speglingen för att hela henne. Han såg på hennes ansikte som snart var sänkt i det våta. Det räckte så. Han lyfte henne igen, för att sedan stå kvar med henne i sina utsträckta armar och vattendropparna föll från hennes kropp och bildade ringar som spred sig över vattnet bort mot andra sidan. Där väntade någon som fångade upp rörelsen och bar den tillbaka till hennes livlösa kropp. 

Något speglades i tomrummet ovanför, eller i det bleka ljuset som tycktes komma från ingenstans för i natten fanns inget ljus. Men något lyste upp henne där hon låg stilla i sin skira klänning, varför hörde spets och tunt vitt tyg till döden, vem hade bestämt att det ömtåliga hörde till den som inte längre levde utan låg stilla med ansiktet orörligt, för döden var det mest oömma som fanns, i döden behövdes inte längre varsamhet, det som inte längre var, behövde inte tas hand om. 

Men hon förstod likväl att det var en lögn, för döden är det mest sköra i livet. Och skir spets mot kall hud måste hanteras med den mest utsökta varsamhet. Och den där speglingen ovanför, den måste också beaktas, den svävade i luften och kunde inte längre landa, aldrig någonsin igen, för den fanns inte i vår verklighet utan var något bortom livet. Det liknade ett blomblad, ett enda blomblad som lösgjort sig från moderstjälken och nu svävade fritt i ingenting. Visste den att den aldrig skulle kunna fästa vid blommans mitt igen? Och vad betydde skuggorna över hennes bröst som liknade utspridda växtdelar? Hon ville inte se skuggorna. De skulle inte finnas där, för i döden var alla oskyldiga. Och inte heller rummet, eller de vardagliga tingen. 

Trinidad Carrillo

Hon höll upp ett draperi av pärlhalsband, solen lyste genom de färgade glasen och lade ett grönt mönster över hennes kind, ett pärlomfång som inte gick greppa på huden. Hon sträckte inte ut handen, ville inte känna, bara se in i detta färgrike. 

De steg in i en trädgård med träd vars vita blommor var upplysta inifrån. I ett regn av stjärnfall växte människor upp ur vattnet och började röra sig rytmiskt i en hyllning till växtlighetens livskraft, en ovation till återfödelse. De verkade inte besvärade av att röra sig i decimeterdjupt vatten, utan lät vattnet bli en del av dansen. Lyktornas ljus reflekterades i vattenkaskader som, i glädje, slungades upp mot ett himlafenomen. 

Text: Anna Nero