Yongsuk Yoon - Akvarellmuseet

Jag fotar min fru och vår son framför den monumentala väggmålningen av Jongsuk Yoon på Akvarellmuseet i Skärhamn, de tunna lagren låter invagga en känsla av skeenden som ännu inte inträffat eller som sveps in i ett drömlikt tillstånd.

Introduktion: 

En rundel lyser fram och blir det centrala blickfånget i ett blårött himmelsfält, det vilar på spetsen av en vit formation. I målningen hänger former fritt i luften, utan sockel eller bas. Den svarta tresidiga befinner sig allena i nedre vänstra hörnet. 

Utveckling: 

Linjerna leder mig in i och ut ur och bakom det som är konkret men ändå abstrakt, de för mina tankar till landskap, men kan lika gärna vara öppningar eller tankars sökande efter frihet. 

Överraskande vändning:

denna kväll!

jag har väntat 

sedan halvmånen

Skriver Chiyo-ni. 

Och då blir målningen en berättelse om ett specifikt ögonblick, som samtidigt är något som återuppstår om och om igen. 

Berättelsen om min sons födelse och de sköra linjerna och rundeln som tycks självlysande ger mig en längtan efter den renhet en haikudikt inger. I de få orden finns mångbottnade lager av förståelse av livet. Den kvinnliga poeten Chiyo-ni brevväxlade med sin väninna. Jag följer en vit linje framför och bakom former av grått, likt min och min frus väg fram till vår gemensamma son; stilla i sin enkelhet om vi isolerar enskilda händelser och skalar bort, eller förenklar alla yttre förvecklingar.

natten dör ut 

morgonens måne

väntar

Skriver Chiyo-nis väninna Suejo. 

Självklarheterna framträder i en tunn linje eller ett vitt färgfält, bergsformationer, med en lätthet, eller flyktighet likt fjärilsvingar. 

vad fjärilen 

vill säga, är bara detta

dess vingars rörelser

Yoons målningar är detta, det som inte behöver uttalas, utan vindarna som finns och inte behöver förklaras, de finns bakom bergen, vi vet att de finns där även om de inte syns. Och kropparna finns med alla sina lager av tankar. Den svarta figuren svävar, det är en illusion eller kanske inte, kanske tillåts den att befinna sig i ett icke förankrat tillstånd. 

Jag har beställt några häften med haikudikter av historiskt kända japanska poeter i svensk tolkning av Bo Ranman. Jag vet att Yoon är från Korea och där finns en diktform som kallas Sijo. Likt haiku består den av tre rader. Den första raden introducerar ämnet, den andra utvecklar det, och den tredje kommer ofta med en överraskande vändning. Jag ser på Yoons konstverk och läser en dikt av Chiyo-ni. 

över hägringen

berg

av moln

Och mer behöver jag inte skriva. 

Jag vänder mig om och vill egentligen inte beskriva denna andra målning, utan enbart förbli sittande framför den. Jag vill tillåtas insupa de penselförda formuleringarna, rökridåerna, tillförsikten. Men mitt i harmonierna och tystnaden skjuter sicksackmönstret in, som en ofullbordad livsvandring. Och inuti hjärnans vindlingar letar jag efter något att hålla fast i för att inte försvinna in i den gula dimman, för att inte låta mig föras med av det gröna stråket som leder ut ur målningen mot något ovisst, eller förlora mig i de bakomliggande skikten. 

Introduktion: 

Till höger framträder en rektangulär gråmelerad form; löst förankrad på ett mörkare grått fält som sträcker sig in i målningen. Över detta grå sveper en nedtonad gul struktur mot det vitstrimmiga till vänster.

Utveckling:

Som ett monument överskuggar det grå en rosa triangel som för mina tankar till något sensuellt, en känslighet kanske som en inre kroppslighet. Jag följer sicksackmönstren men blir avbruten, det är något som tar sig in och samtidigt leder bort från mig och ut i världen, bort från det gula att vila huvudet mot. 

Överraskande vändning: 

En tsunami.

Och tystnaden blir överröstad av denna svallvåg som slår allt i spillror. Jag ser på min fru och vår son och vill hålla fast i dem, rädda dem undan det öronbedövande, hålla för deras öron. Kan vi inte få stanna kvar i illusionen av samstämmighet? 

böljande moln

vita segel

samlas i söder

Skriver Masaoka Shiki.

Där finns räddningen. Jag samlar virke och bygger en båt, jag odlar hampa och väver ett segel. För att inte slås i spillror, blir vi följsamma, låter oss föras med. 

när dimman lättar

kommer bergen 

alldeles nära

Det som förut var dolt och skrämmande reser sig monumentalt och jag känner vördnad. 

Text: Anna Nero

Referenser: 

Ryōkan, Daggdroppar på ett lotusblad: Ryokwans liv och poesi, Fri Press, Rävlanda, 2016

Ranman, Bo & Chiyo-ni, Fukuda, Ipomeans förgänglighet Chiyo-nis liv och poesi, Fri Press Fridens höjd, 2020