Kulturföremål

Jag fick tillfälle att besöka Världskulturmuseets magasin. Detta kulturföremål från Kina väckte min nyfikenhet. 

Jag ser på en interiör från Kina. Ett trälock tillhörande en låda. Vad det har varit i lådan är ännu okänt. Vad kunde man bevara i lådor i Kina under den tiden? Det var en gåva från kapten Viktor Karlsson 1886. Låda med elfenbensfigurer, defekt. Står det i Världskulturmuseets förteckning. 

Erotiskt motiv. 

Kvinnan ligger med sina ben mellan mannens. Han sitter på knä. Hon har ansiktet vänt mot honom. Smala ögon, rödfärgad mun, håret i en bakåtkammad uppsättning med kal panna. De är båda helt nakna, ganska späda till sin kroppsbyggnad. Han har kal panna och håret i in hästsvans. Hon har sin hand mellan benen och döljer därmed deras akt till en del och hans hand är placerad ovan hennes. De befinner sig på en matta med bård. Hon har baken vänd mot honom. Det är stilla, ett lugn. 

Materialkategori: komposit. 

Mått 24 cm. 

Mer information finns inte. 

Vad är det för rum de befinner sig i? 

Trälocket är dammigt, lite skadat och i övre kanten finns ett hål. Så kanske har själva lådan gått sönder och locket därefter blivit en dekorativ bild som hängt på en vägg. 

Till höger står en hylla med rektangulära föremål. Jag vet inte vad det är. Några slags lådor? Vad innehåller de? Utsidorna är dekorerade med mönster, vågmönster, rutmönster, blommönster. Även hyllans ben och kanter har sirliga mönster i rött. I Kina står rött för lycka, rikedom och framgång. Bleka kroppar, röda läppar, svart hår.

Några delar av interiören har fallit bort. 

Ett bord.

En pall.

Ännu en pall med ett tygstycke slängt över, antagligen ett klädesplagg. 

En fågel. 

Är det en kärleksakt mellan en älskare och älskarinna, eller mellan man och hustru? 

I deras ansiktsuttryck finns ett lugn, som om de har all tid i världen till detta livets njutning. Inget hetsigt passionerad utan mjukt och kärleksfullt. 

”Jag pressar samman oräkneliga nätter till en enda gryning för att få ligga med dig / Jag genomkorsar många jag och många jag springer samman till ett för att få ligga med dig.” Skriver Yu Xiu Hua. 

Jag tänker mig en kvinna som reser genom ett landskap korsat av uppror. Men de har inte uttrycket av en så stor längtan. Det är mer ett långt förhållande, en kärlek som växt och övergått i ömhet. Kanske ska mannen ge sig iväg. Kanske är det en gryning som snart kommer övergå i gassande sol och en man som ska krossa ännu ett uppror. De är lugna. Han kommer återvända med heder. Hon kommer vänta på honom. 

Hon kommer få ett telegram med orden att han inte kommer hem igen. 

”Jag korsar ett kulhagel för att få ligga med dig.” 

Han är hennes älskade för alltid denne man som är allt hon lever för och dör för. Om han inte kan ta sig genom gevärshagel, får hon istället ta sig till honom. Hon är bättre på att smyga, på att ta sig fram osett, genom höga odlingar, gömma sig bland träden och i bergets skrevor. Från det trygga hemmet. 

I fågelns blick finns en rädsla. Den kan redan känna stålet som halshugger den. 

Det enda hon tar med sig är lådan. Däri finns hennes elixir. Hennes räddning.

Där finns giftet som hon ska svälja. 

Aldrig avslöja den hon älskar, då blir döden hennes befrielse. Men hon ska smyga i dikesrenar. Inte ens hundarna kan förfölja henne i vattendrag. 

Jag ser mig om i rummet där jag sitter med detta trälock framför mig. Ett huvud i naturlig storlek är placerad på en stång. Ett manligt ansikte med Kinesiska drag. Smala ögonspringor, kraftiga ögonbryn, mustasch och på hakan en liten skäggkvadrat och under hakan en längre. Hårfästet långt bak, med en flätad hårpiska som sträcker sig långt ned på en förställd man. I det riktiga håret finns tråd inflätat för att flätan ska bli längre. 

När hon kommer fram, en dag, jag vill skriva hennes kärleksfärd. Är det enda som finns kvar av hennes forna liv detta trälock som hon placerar som ett minne över sängen. Mannen finns inte. Han blev skjuten av kulhagel. Han kunde inte smyga på lätta fötter som hon. Han kunde inte sväva fram uppe i trädkronorna som kvinnan på tunna grenar till synes svävande. 

Jag vill veta vad det står på baksidan. 

Jag vill veta vad fågeln symboliserar. Den har en nyans i blått eller grönt, men det spelar ingen roll för i Kina är det samma ord för blått och grönt, och står för lugn och harmoni. 

Ljusgult står för pornografi.

Men vilka kvinnan och mannen är vill jag inte veta. Jag har skapat dem en berättelse som är min. Jag läser Yu Xiu Huas längtan, jag läser om grymheten i Mo Yans romaner och det ger mig en historia som jag gör till min om det mest fundamentala i livet: kärlek och död. Hur förnöjsamhet i en trygg kärleksstund i en sekund kan förbytas mot skräck och mod. Han ska inte ut och stoppa ett uppror. Han blir tagen och släpad bort och förd många hundra mil. Och hon följer, hon ger inte upp till dess hon en dag kommer fram för att finna hans huvud på en påle. 

Förföljelse. 

Jag tänker på dagens Kina och fråntagen frihet. 

Dåtid och nutid expanderar och dras samman till det enda som betyder något: en stund av fullkomligt lugn i sin älskades omfamning.