Dilemmat med stereotyper

Bilden är från boken Difference and Excess in Contemporary art. Gill Perry (red.)

Dilemmat med stereotyper är påtaglig, i stereotypa bilder finns en ambivalens som inte går att kringgå. Å ena sidan risken att upprätthålla stereotypa föreställningar och kanske till och med bidra till att sprida och förstärka dem, å andra sidan en påminnelse om en historia som behöver finnas kvar i vårt mänskliga minne för att inte riskera att återupprepas och för att förstå människor och hur deras förflutna påverkar vilka de är och hur de blir sedda idag. 

Kara Walker påverkas av rasistiska stereotyper som skapades för ungefär 150 år sedan och behöver återskapa dem och gå in i scenerna för att kunna ta avstånd mot dem och kunna skapa sig en ny identitet. Cady Noland talar om begreppet abjektion, som innebär att kunna särskilja ”jaget" från ”främlingen” inom oss. Abjekten i Walkers konst är hennes skuggfigurer som varken är subjekt eller objekt utan något annat. Walker har kritiserats för att upprätthålla bilden av svarta stereotyper som underhållning för en vit publik. Frågan är varför hon behöver utrycka sin svarta identitet genom sin konst? Och varför hon gör det genom dessa stereotyper? Andra konstnärer som Phoebe Boswell använder kroppen, men utan att hänvisa till stereotyper utan som en kropp som just en kropp. 

Att påvisa en gemensam historia kan för en del vara ett sätt att istället för att ta avstånd från det som hänt, istället anamma det och vara stolt över det. Denna polarisering genom att dela in i positiva- och negativa stereotyper, kan vara ett sätt att legitimera en tillhörighet. Men det är fortfarande subjektslösa stereotyper det rör sig om. Walker skapar sina överdrivna scener i en ilska över att vara fängslad av dessa bilder. Walkers skuggfigurer utför såpass psykotiska aktiviteter att de inte går att identifiera sig med, utan måste avvisas. Skuggfigurerna är på ett sätt ickefigurer som inte existerar annat än som fiktion. Walker hänvisar till Harlequin genren där stereotypa bilder upprätthålls. Själv läser jag just nu Onkel Toms stuga som skrevs på 50-talet och slogs direkt av de stereotypa bilder som där målas fram. (vill inte ens citera här) 

Jag tänker att vi ändå kommit en bit på väg när vi genom konsten ändå vågar konfrontera och prata om stereotyper. Jag kan tycka att Kara Walkers konst kan ha en roll om det tvingar människor att samtala kring dilemmat och vågar erkänna sina egna rasistiska tankar; om konsten konfronterar och tvingar fram obekväma samtal. Om människor väljer att förtränga och bortvisa blir det stopp och stereotyperna upprätthålls. Det är först när rasistiska tankar erkänns som de går att motverka. Det handlar om att medvetandegöra.