Patricia Piccinini

Patricia Piccinini - Loafers 

Patricia Piccinini - Loafers, 2018

Dessa varelser (ordet vara; de existerar med själ och intelligens) är en slags hybridform mellan skor och djur med mänskliga drag. Som ett par sitter de tätt sammanslutna och inger en känsla av närhet och kärlek; som titeln på utställningen - där denna skulptur ingår - antyder: Omfamna det okända. Själv använder sig Piccinini också av det engelska ordet ”creature”, det vill säga: skapelser, de är skapade. Dessa varelser utmanar betraktaren genom att ställa frågor kring det som anses ”rent” i vår normer och värderingar. Det är enklare att radera det som anses missbildat eller som inte passar in i vår världsbild än att inkludera dessa som möjliga existenser. Hon leker med tankar kring en teknologi som möjliggör dessa posthumana skapelser, eller tankar kring andra möjliga vägar för djur och människor att ha utvecklas från de första cellernas uppkomst fram till idag.

    Patricia Paccinini skapelser för tankarna tillbaka till 1800-talets vurm kring monster, däribland Frankenstein och reaktionen kring något ”annorlunda”. I likhet till Frankensteins monster är Paccininis varelser också en följd av en teknologiskt utveckling som möjliggör dessa hybridformer. Under 2000-talet har vår kontroll över naturen, från atomenergi till nanoteknik, och vår möjlighet att förändra celler ända in i minsta genom ökat. Dessa teknologiska framsteg är för vissa skrämmande, men för andra något att värna om. Kanske går det inte att beskriva Paciinins posthumana varelser som ”monster”, men i likhet med termen är det något som existerar på gränser till det mänskliga, något som står utanför vårt rationella ramverk och våra normer. Paccininis varelser ifrågasätter vad som anses mänskligt, var går gränsen till att något blir omänskligt. Sigmund Freud har ett begrepp som kallas ”das unheimlich” Vilket innebär att något som verkar bekant besitter en känsla av obehag; det kan vara små krackeleringar i det vi känner till, något som inte stämmer. Paccininis varelser liknar något vi känner till, men ändå inte och även om vi vet att de är skapade och icke-levande, är de såpass realistiskt framställda att de känns levande. Detta kan inge en känsla av "intellektuell osäkerhet” och ifrågasätter vår syn på annorlundaskap, vad som får existera eller borde förskjutas i vårt samhälle. Är ”monster” accepterade? 

Referenser: Team ARKEN Museum of Modern Art, Team Institut für Kulturaustausch, Patricia Piccinini - Embracing the Future, (Germany: Institut für Kulturaustausch, 2020)

Sally O’Reilly, The body in contemporary art, (London: Thames & Hudson 2009) 144

O’Reilly, The body in contemporary art, 147, 157

Text: Anna Nero