Diana Orving

 Jag ser en mycket fin utställning med Diana Orving på Varbergs konsthall. 

Jag smyger ut om natten med nakna fötter, för jag vill ha kontakt med jorden, annars riskerar jag att raderas ut och försvinna. Först är marken hård och svart, men snart kommer jag bort från gatornas asfalt och stiger in i skogen, vandrade på en skogsstig som är mjuk och varm som sammet, jorden är hårt trampad och rötterna lena av årtionden av nötning. I en skogsglänta stannar jag till, för där svävar dimman, som har tagit formen av gestalter, i ett oavbrutet skiftande där armarna och händerna och fingrarna söker sig mot trädkronorna som om de vill förenas med grenverket. Jag tänker att så är det att inte längre ha en kropp som kan sluta in själen i ett hölje. Det är som om gestalterna försöker bevara sin mänskliga form, som om de inte är beredda att överge sina kroppar och den skönhet som innefattas i köttet, men att anden ständigt strävar efter att få sväva iväg, skingras, förenas med världssjälen. När en rör sig, följer de andra efter och tvingas att omformas, för de är sammanlänkade, de är en och samma. Försöker de frigöra sig eller vill de förbli en enhet? Denna kamp är något jag denna natt får bevittna, dimman hopar sig, samlas upp och jag kan skönja ansikten, armar, ben; former av kropp, för att i nästa stund evaporera och bli tunn, flyta ut och sväva tätt intill marken för att stiga mot trädtopparna. Jag står vid gläntan och vill hjälpa dem, både att få behålla sina skepnader, men samtidigt förmå dem att överge sina former, låta sig drifta iväg för vinden. 

När solens första gryningstrålar får dimman att lätta stiger jag över det daggvåta gräset, träder in i gestalternas kamp och känner hur de slutligen ger upp, dimman stiger mot solen och gestalterna försvinner för alltid.