Ian Berry - Textilmuseet

 

Hennes kropp klyver ytan av höghus, solstolar och palmer. Snart syns de inte. Krossade av hennes simtag. Med ansiktet under ytan ser hon inget annat än kaklet, i blå mosaik. Allt är blått.  I solen bryts vattnet i blå fluktuerande strukturer. En kropp under hinnan av vatten vars form vidgas och krymper blir osäker, blir något ogripbart för ögat att registrera. Kroppen blir tung när hon griper tag i trappräcket och häver sig ur det tyngdlösa. Dropparna som faller från denna tunga kropp slår hårt mot vattenytan som ännu inte stillnat. Endast tidigt tidigt i gryningen ligger poolen blank utan en enda krusning. Sollinjer mojnar och inmundigas i detta gap mitt i staden. En perfekt rektangel av svalka. Att sänka kroppen i och försvinna. Ett ljudabsorberande hål. Det dova ljudet av vatten mot trumhinnan stänger stadens ljud ute, men där finns inga andra människor, det är ett obefolkat poolområde. Hon har inte tillträde, men när det öppnar blir det för trångt, då mister poolen sin perfekta form, som endast är perfekt när den är folktom. Hon kan bara simma med huvudet först, så fort armarna är i hennes synfält klyvs hinnan och blir till kaos. Hur ska hon undvika speglingarna? Om hon står alldeles still i mitten av polen och begränsar synfältet till en liten liten rektangel där endast himlens reflekteras, kanske blir allt perfekt då, hon får vänta länge innan vattenytan blir stilla, och minsta rörelse bildar vågmönster som tonar ut mot kanterna. Hon skapar sin egen linje - rektangulär. Men så blir stillheten som en klåda och hon faller baklänges i det mjuka och sjunker mot botten. Synen blir bakvänd himlen syns genom ytan istället för på ytan. En bit av himlen faller in i henne genom vattnet. Hon simmar in i höghusen och gömmer sig. 

Text: Anna Nero