Ida Gudmundsson och Sanna Lindholm

Hit, olja på duk, Ida Gudmundsson


Ida Gudmundsson och Sanna Lindholm

Åverkan


Ida Gudmundssons landskapsmålningar är befolkade;  även i dem som inte visar spår av människor går det att känna en mänsklig närvaro. Jag står framför en bäck som ringlar genom ett skogslandskap och målningen för mig tillbaka till min ungdomstid då flykten ut i skogar, till bäckar att följa - för att söka efter något, kanske dolda platser inombords som ännu inte upptäckts - blev ett livselixir. Är det inte så att vi alla har våra egna stigar som vi följer, går det att känna en person genom att besöka samma platser och vandra på samma vägar? Ida berättar att hon följer bäcken som hennes far en gång hukade vid och såg ned i, kanske sträckte han ned handen och lät vattnet strila genom fingrarna. En slingrande bäck, eller en vattenspegel kan dölja en helt okänd värld. 

I en av Gudmundssons målningar som upptar en hel vägg, vandrar två människor i ett intagande skogslandskap - som liksom dallrar i solskenet. De två gestalterna upptar en bråkdel av målningen och det är där harmonin finner sin plats; i vandraren som förflyttar sig i en värld utan slut. Den vandrande människan, den upptäckande människan, tryggheten i att placera en fot oavlåtligt framför den andra. I andra målningar är hemmen djupt inbäddade i naturen. Utställningen inger en känsla av fullkomlig ärlighet i sitt uppsåt och tillblivelse, och den inneboende trygghet och värme som finns, både i naturens skönhet och innanför det ombonade hemmets väggar. 

Jag vänder blicken mot Sanna Lindholms träformer som även de ger mig en känsla av värme och omhändertagande, om att vilja smeka och klappa och sluta i famnen. Jag vill ta hennes kapslar eller kokongliknande skulpturer i trä, hennes stänger med vassa taggar och överdimensionerade fröliknande former för att plantera dem och upptäcka vad som döljer sig där inuti. Jag vill se dem slå rot och skjuta i höjden. Vilka livsformer kan uppstå ur hennes organiska formationer? Jag vill samtidigt bära dem nära kroppen, värma dem, höra hur det knakar och rister där inuti. Till slut kommer de brista. Och vad kommer vi då att få se eller känna? 

Jag följer de mjuka formerna med ett finger och ryser av välbehag. Vad är det som gör att människan njuter av att smeka lena ytor? Vari finns lockelsen att lägga en kind mot böljande former för att känna träets ådring mot huden, eller kanske lyssna till skulpturens berättelse? De känns nakna, jag vill klä in dem för att de inte ska behöva frysa. I Sanna Lindholms skulpturer finns en naturlighet som känns lika självklar som naturens egna former, de är inte konstlade utan snarare en vidareutveckling av de redan givna mönstren som omger oss. 

Tillsammans innehåller Ida Gudmundssons målningar och Sanna Lindholm skulpturer en uppmärksamhetens filosofi - en kärleksförklaring. Detta är något som inte går att åstadkomma enkom genom ett betraktande av omvärlden utan kräver att konstnären träder in i sin föreställningsvärld med fullkomlig vakenhet och vaksamhet. De påminner oss om det som inte är tydligt urskiljbart utan döljs i en vattenspegel eller inuti trädets stam, om en trygghet som på ett ögonblick kan ödeläggas.

Och kanske är det här titeln på utställningen Åverkan blir som tydligast, att vi påminns om människans negativa åverkan på naturen, genom denna kärlekshyllning av naturens förunderliga åverkan på människan. 

Kommentarer

Populära inlägg