Cao Fei

Cao Fei på MAXXI i Rom 

Hon möter ingen för det finns inga levande här, det som återstår är replikor av en gången tid, som passerat bäst-före-datum. Modeller av människor som en gång levt? I Staden med stort S som alla har glömt bort är kroppsdelarna förstenade. Någon undersöker bläckfisken med tom blick och kundvagnarna som ligger i en hög utanför köpcentret. Barnen skyddades innanför glasade rutor och utanför härjade de förtappade, men minnena finns inte kvar. Nere i källaren blir minnena otillförlitliga (falska? ) Han dör och i hans benpipor växer det en äng, men gräs som döljer det som skett. 

De lever som om inget någonsin hänt, som om alla oförätter inte ägt rum, eftersom de inget annat vet. Ingen finns kvar som kan berätta. Men hon vet någonting. Det är en molande värk inuti ryggmärgen som ger sig tillkänna när hon vandrar över vissa platser. Kvinnan som rider på mannen, de gjorde det som en sista utväg, en skygglapp för det som skedde utanför sovrummet, tills hon föll över hans kropp som redan blivit slapp och sedan likstel. 

Hon stannar till vid en pampig byggnad som liknar fort, men numera är konstmuseum. Och hon ser soldaterna där så på rad i skinande vita uniformer och guldknappar som blänker till av en eld som härjar. Men soldaterna är för längesedan dödade. 

Är hon den enda kvar? 

Det måste finnas någon mer. 

Hon passerar en strand där människor solar nakna i ett lustgårdens paradis. Vid en första anblick är allt stilla, ingen rör sig, de är dockor. Men när hon slår sig ned på en sten följer blickarna henne. De kan se att hon inte är där, utan var där förut, före nuet.  

Texten är fritt komponerad av Anna Nero utifrån videoverket La Town av Cao Fei