Cathy Josefowitz på Macro i Rom

 Texten är skriven av mig Anna Nero, fritt inspirerad av Cathy Josefowitz målningar. 

Den hoppar upp på hennes axlar, men hon ser inte de vassa tänderna. Tassarna är små och den trampar omkring där, men hon sitter i sina egna tankar och kaffet har redan kallnat. Hon tänker på mannen med de fyra armarna, hur de kunde om sluta henne överallt och hålla om henne från två håll på samma gång. Det var otäckt till en början, den dagen då hon upptäckte de extra händerna. Hon hade ju känt dem, undrat hur många fingrar som kunde smeka hennes rygg. 

Hon sitter med kaffet och det har svalnat och värmer inte längre de frusna fingrarna och kanske ska hon ta på sig vantarna igen. Men då hugger något henne i axeln, det är ju besten, katten, eller hunden, hon vet inte vilket. Den biter henne och hon förstår inte varför, hon har ju varit så snäll och tagit hand om den. Den hade förlorat sin mor och låg där på en bit kartong i ett hörn och gnydde och folk gick bra förbi utan att ägna den en enda blick eller tanke. Kanske hade de varit lika frånvarande som hon; helt enkelt gått i sina egna tankar. 

Tankar på den svarta alabstermannen med en lika svart hound, eller vad är det för odjur? De omger sig av dessa odjur som tog sig friheten att bita henne i axeln. Hon slänger ned den på marken, hötter med fingret åt den, men kan inte göra något mer. Den stannar vid hennes fötter, eftersom det var hon som matat den, fått den att överleva. Hon tar sig på axeln, det sipprar lite blod. Hon tänker på mannen med de fyra armarna och alabastermannen som är lika svart som månens baksida. De står framför henne med armarna i kors och hon tar sig för axeln. De blir röda av blod. Katten, eller hunden, vilket det nu är ligger med solkiga öron vid hennes fötter, i vetskap att den gjort något dumt. Men den beger sig inte av. De fyra armarna viftar åt djuret och försöker få den att resa sig, men alabatsermannen tar den och placerar den tillsammans med sin egna svarta. De rullar ihop sig som om de hör ihop och blir därför en och samma. 

Hon tar sig om axeln som blöder mer nu, och hon för de blodiga fingrarna till munnen för att smaka. Armarna viftar och alabastermannen blir först stel som en staty, men färgar av sig och sprider sig själv kring henne. Caféet försvinner omkring henne och hon faller i sömn med de fyra armarna kring sig, inuti alabastermannen och något mjukt under huvudet.