JAGO, Palazzo Bonaparte, Rom

 Text: Fritt skriven av Anna Nero utifrån tre konstverk av JAGO, på Palazzo Bonaparte i Rom 2022. 

Memoria de sé, 2015

A man cries over the dead body of his son in Aleppo, Syria, 2012

Ett barn föds först i någons tanke. Det är där barnet för första gången skapas - som en diffus önskan - att bli till. Till slut fyller den hela hjärnan med sin existens och kanske uppstår dess tillblivelse i det ögonblicket, långt före en kroppslig befruktning. Mannen kan inte släppa bilden som skapats där inne, den som uppfyller hela tankevärlden och tränger allt annat ute. Och önskan är så stark att han trugar och ber att få tillgång till en kvinnas kropp för att skapa detta sitt barn. Men han är inlåst i en stenhölje som han försöker bända upp, tränga sig ur för att kunna stå där rak i hela sin manlighet. Redo att befrukta. Barnet växer och blir större men han har ännu inte frigjort sig, och tillslut finns inget annat än detta barnhjärta som dunkar och slår och fyller huvudet med smärta. En kraft, en öppning, någon bänder upp skalet, han föds ur ett ägg för att själv kunna tränga in i öppningen. Den är äntligen öppen för honom och den dag barnet föds i hans armar, som ett verkligt spädbarn, med verkliga ben och en röst som skriker, står han vanmäktig inför dess storslagenhet. Barnet finns på riktigt och han andas och lyssnar med barnet, dag ut och dag in. Barnets hjärta slår i takt med hans. Det växer och blir äldre tills en dag. Det ligger blodigt i hans armar och åter fylls han av hela barnets existens - i hans armar. Men nu kommer det inte leda till födelse, utan har återgått till mörker. Bilden av fadern med barnet i sitt knä, sin famn, den sörjande. Och sedan; barnet under sin liksvepning på en kall marmorhäll, för alltid borta.