Tokyo Revisited på MAXXI i Rom
Begär efter en manskropp bara för att bli befruktad, däri ligger åtrån, det ostoppbara, ett tvång, dödsångest, behöver ingen beröring utanpå, bara in, in, in. In för att skapa liv för att motverka döden, som en flykt från livet som flyr. Livet som oförtrutet drivs mot ett svart intet, kräver nya liv som skapas, som tar vid där andra försvinner. Kroppen skakar och rister när rymden öppnar sig ovanför. Att skapa och föda. Jag föder barn, andra föder konst eller livskonstverk. Jag begär att skapa mänskligt liv, det räcker inte med ord, det räcker inte med texter i dem har jag ännu inte dött och blivit återfödd, inte som i födsloögonblicket. Det räckte inte till för att motverka döden. Det krävdes kött och blod som pumpas genom kroppens alla celler.
En liten blödning och jag var inte längre jag utan tillhörde nu något obegripligt, något som låg bortom orden. Inte en invändning utan ett jag som löstes upp.
Kroppen har ett minne som inte går att lokalisera, en beredskap, ett falskt konstaterande över döden. Du dog i min mage, det är vad kroppen tror. Den ställde in sig på sorgearbete, är det därför ditt liv fortfarande är ofattbart. Du finns, men kroppen skakar av frossa, av en sorg som är falsk.
Hur länge pågår ett sorgearbete, när kan jag åter börja andas?
Jag andas in din andedräkt, håller dig nära och vill bara sitta så med din doft i mina näsborrar, inuti tiden, för alltid. För att förstå att du har en plats i tiden, i rummet utanför mig, lägger jag dig bredvid min kropp på en fäll för att se på dig utifrån. Du andas och dina ögon rör sig i drömmen. Dina drömmar befinner sig i en annan tid och en annan plats dit inte jag kan nå, dit ingen annan har tillträde förutom du.
Är du medveten om att du var nära döden? Förstod din lilla kropp att du nästan miste det liv som du knappt påbörjat?
_-_WGA12716.jpg)
Kommentarer
Skicka en kommentar