Lisalove Beckman
Dimvitt
De ligger utspridda längs tågrälsen - kropparna. Nakna kroppar på rälsen, flera stycken utslängda, inte till synes på måfå utan på rad. Avkastade? De ligger livlösa och nakna, någon måste ha klätt av dem, eller varför har de inte några kläder. Är de döda? Vi närmar oss helt stilla, lika stilla som naturen, lika stilla som kropparna. Rödhåriga och jo nu ser vi att de alla är rödhåriga. Samma kvinna i sex kroppar. Tågrälsen går fram genom ett kuperat landskap i tät skog. Hundraåriga ekar och björkar vars smala vita stammar sträcker sig mot himlen. Vi kunde först inte urskilja kropparna; lika vita som dimman som skymmer rälsens mål, men kanske bara fortsätter den och fortsätter i en oändlighet, lika oändlig som vår existens.
Kropparna är vita och håret rött och vid en närmare till ser vi att kropparna är vita eftersom de är dränerade på blod och håret är färgat rött av blod, deras egna blod.
De som stiger på tåget har döden att vänta, det är sådana vi är. Vi tar de modiga, de äventyrslystna som vågar åka till världens ände.
Text: Anna Nero
Kommentarer
Skicka en kommentar