Mårten Andersson

Mårten Andersson
 Så stod han där vid sjöns spegelblanka yta. Någon visslade.

I en märklig eka skymtade en herre i jägarrock med en ståtlig guldkrona på huvudet, smyckad med stänger som liknade vajande gräs. I handen stack där ut ett fiskspö, och så stilla var vattnet att linan fortsatte i en rak linje över ytan ned i ett oändligt djup. 

”Hur djupt är det?” ropade han ut mot herremannen. 

Mannen vände sig mot honom och båtens gungning bildade små ringar som vickade sig mot stranden. Mannen log och ropade tillbaka.

”Sådär en hundra meter, eller en kilometer skulle jag tro, jag har aldrig simmat ned för att mäta, vattnet är förbaskat kallt här mellan bergen.” 

”Men kan du se botten?” Fortsatte Evind. Om inte botten gick att se, vem visste då vad som dolde sig där nere, hur kom det sig att ingen undersökt det, om det fanns skatter eller odjur i djupet? 

”Långt brukar jag kunna se i dagsljus, men inte ända ned, där är det alltid svart.” 

Just då försvann flötet ned under vattenspegeln och mannen ställde sig exalterad upp och med en högljudd inhalation, tappade han balansen och föll i. 

Text: Anna Nero