Waldemar Sjölander

Min son Askes favorit på Göteborgs konstmuseum

Waldemar Sjölander, Jonas i valfiskens buk, 1947-1960
 

I hamnen skar männen och kvinnorna upp fiskarnas bukar. De grävde och grävde där inne bland inälvor och ruttna martester. Det luktade. Det stank. 

"De slutar aldrig att leta i fiskarnas bukar, de letar efter sina söner som dött ute på havet och slukats hela.” 

Därefter steg hon själv ned till hamnen, tog en fisk som var minst lika stor som hon själv, kanske dubbelt upp, stor nog att rymma en människa. Hon tog en kniv och skar försiktigt upp buken som öppnade sig med ett splasch och ut föll hela maginnehållet; magsäck och tarmar, hjärta, njure, lever, lungblåsa, men ingen människan, ingen dotter gömde sig där. 

”Så länge vi inte kan bevisa motsatsen kan vi inte ge upp hoppet, det är det enda. Om hon lever, finns hon inuti en valfisks mage.” 

Lenore tog med en hink ned till kajen, sträckte sig ned till vattnet och fyllde den till bredden, sedan tvättade hon noga händer och armar. 

Text: Anna Nero