Christian Pontus Andersson

 Off hunting (for sorrows), 2009 - Christian Pontus Andersson

Femton gymnaster flyter genom luftrummet ovanför mig. De har gördlar kring höfterna annars är de nakna, men med badmössor på huvudet, en knappt urskiljbar dräkt. Tre och tre håller de ihop och bildar ett geometriskt mönster av trianglar genom luften, en tunnel av kroppar. De ser ut att göra svanhopp från en trampolin, men de har sina armar öppna och bröstkorgar vida, för att kunna samla in sorger; de verkar för ett sorgfritt nu, att bli kvitt det som gör ont och därmed kunna existera här i nuet. 

Deras porslinskroppar är sköra, om de föll mot stengolvet, skulle de splittras. Ett ögonblick är skört, det försvinner lätt, det kan krossas i en blinkning. Jag står under dessa vita gestalter; likt änglar söker de upp och tar de hand om det vi själva inte kan hantera. Hur finner de människors sorger? Färdas de i vinden eller beblandas de i regnet, eller är det under vattenytan de härbärgeras? Men de kan få fatt i det som är ofattbart, ogripbart och svårfångat. Vad gör de med alla infångade bedrövelser? Hur mycket sorg får plats i deras maggördlar? 

Jag svävar upp mot dem, vill liera mig med dem. Jag vill öppna munnen för att suga i mig sorgvindar eller dricka ledsamhetens tårar. Jag vill bli en jägare, en superhjälte, vill vara en godhetens kämpe. Jag önskar bara jag visste hur.

Istället blir jag hängande i deras glatta kroppar, mina händer är svettiga. Och jag glider obönhörligen, tappar slutligen fästet och faller. 

Marken är hård, jag sitter och ser upp på deras atletiska pojkkroppar, stöpta efter samma mall? Med ett enda syfte. 

Hård träning, disciplin, renlevnad. 

Deras likströmmiga kroppar vittnar om strukturer som inte får brytas; de följer en mall, de behöver inte tänka själva; vilket är motsatsen till att leva i nuet, deras tillvaro är för alltid densamma, i den finns ingen tid, tiden är evig. Deras uppdrag är att befria oss andra från konformiteten, de offrar sig för vår möjlighet att leva i nuet. 

Text: Anna Nero