Vera Nilsson

 Penning contra liv, Vera Nilsson. 

Med hela kroppen som uttryck i måleriet binder hon in sig själv och alla sina känslor i denna enorma besvärjelse. Det är ett helt folks gemensamma energier som uttrycks i frustration. Av hjärtskärande sorg, död och lidande. Där svartklädda män i en klunga (kapitalismen) står på en enorm stridsvagn. Måleriet är här en rituell handling, inte bara mitt betraktande, själva akten att måla, som ett upprepande av penseldrag över denna monumentalmålning. En kroppslig späkning. Där finns barnansikten som liknar dödsmasker och ett barn försöker mota dödsmaskinen, nakna kvinnor i desperation med spädbarnslik framför sig, djävulsgestalter och dessa värdepapper, aktiebrev från företag inom krigsindustrin, pengar som svävar över hela världen vars himmel där bakom brinner. Det är en skildring av spanska inbördeskriget 1936-38, det är ett helvete. Vera Nilsson hade vistats i Spanien. ”Jag kände dem, hade levat bland dem, såg deras ansikten. De bad mig om natten att jag skulle skrika och ropa.” Hon lägger allt annat åt sidan för att satsa allt på denna 4x6 meter stora målning. Hon vill väcka avsky mot kriget. Hon besöker till och med bårhus för att kunna skildra de döda barnen. 

Allt hänger samman, världens alla skeenden blir symptom på andra skeenden som i sin tur leder till nya händelser. Fjärilseffekter. Genom att gestalta, går det kanske att bryta, går det att förpassa och fokusera på något bra, vända på historian, inte glömma, utan dra lärdom av. Går det att förmedla ett helt lands sorg. Jag kan se, jag kan förstå möjligtvis. Jag försöker hitta ett punktum, en detalj som kan leda mig in i denna misär och det blir kvinnan med bakbundna armar, hon med hängande bröst och ett stor gap, och det är från den där röda munnen jag hör skriket. Jag hör ett vrål av smärta, och de andra stämmer in och snart hörs inget annat än ett helt folks gemensamma energier brista ut i skrik och jämmer. Längst ned i målningen finns dock ett litet, litet hopp i form av lysande blommor. Jag läser att det är apelsinblommor. 

Text: Anna Nero