Aida Chehregosha

 Självporträtt, 2009 - Aida Chehregosha (Fotografi)

Dimman lättar, jag kan känna den råkalla fukten stiga från ängen, i bakgrunden syns siluetter av granar och träd, även den molntunga himlen bidrar till känslan av en börda som måste bäras. 

I Chehregoshas verk bär alla svarta kläder, de bär alla masker. Det finns något paradoxalt i att vi alla är människor, alla lika, men ändå strider vi mot varandra som genom kollektiva tvångstankar.

De är en och samma, med samma tankar innanför sina masker. En människa som flyr, en människa som slåss, en människa som bara vill vara människa. De delar alla samma tankar, det blir en kollektiv tankeöverföring.

I upproret, i revolutionen eller i kampen blir maskerna en gemensam tankekontakt och samtidigt ett anonymiserande. Individerna upplöses och ingen vet vems ansikte som döljer sig där bakom. Vad händer om någon tappar masken och exponeras i sitt sanna jag? 

Vissa väljer att våga, att stå ensam och föra sin egen kamp och därmed duplicera sig själv tusenfalt och även sin egen utsatthet. Jag tänker på Lina Ben Mhenni, revolutionsbloggaren i Tunisien, jag tänker på Greta Thunberg, jag tänker på aktivisten Malala Yousafzai. De bär sina ansikten exponerade. De visar öppet vad de står för. 

Aida Chehregoshas scenario föreställer en universell konflikt, i den utövas våld, i den finns flykten. Det är en konflikt i den egna kroppen, som tvångstankar som leder till tvångshandlingar; att utöva våld mot sig själv, såsom aktivisterna jag nämnde ovan. De vet att det de gör utgör en fara för deras liv, ändå slutar de inte utan fortsätter som av ett inre tvång. Kanske likt Chehregosha, kanaliserar de allt de bär inombords, för att kunna andas. 

Text: Anna Nero