Carolina Jonsson - Underströmmar

 

Underströmmar, 2008 - Carolina Jonsson (video 10 min)

Bilden är otillförlitlig. Vid en första anblick märker jag ingenting, men sedan ser jag speglingar i det krusade vattnet som inte stämmer, som finns där men inte har en källa. Måsarna flyger men försvinner ned i och dyker upp ur vattnet. Där de inte hör hemma. Likt kalejdoskop. 

Gränsen är utsuddad, den går inte att identifiera, det är två olika dimensioner som överlappar varandra, eller bryter in i varandra. En halv lastbil, likt ett spökfordon far förbi. 

Byggnaden svävar i vattnet, den ligger där i det spegelblanka som om världen svämmat över. Stilla, så stilla i sin övergivenhet.

Något speglas i en vattenpöl, något som inte finns. Det går inte få hela bilden, den är dubbel, dold. Jag vill dyka ned i speglingen för att få klarhet, men vet att jag måste nöja mig med fragmenten. Vi finner oss i att vattnet speglar himlen och träden, fabrikskomplexen, cisternerna, ensilagebalarna, fåglarna. De flesta av oss kan leva med reflexerna som skapas på en krusig vattenyta, de flesta av oss behöver inte dyka ned till underströmmarna. Men vissa av oss är sökare, eller utforskare om så önskas. Vi vill veta vad det är som speglas, som konstnären inte låter oss veta, och vad som finns under den spegelblanka ytan. Vad som finns i byggnaderna, de som inte är till för oss att bo i, de som har ett annat syfte, som höljen eller behållare för något. Vi samlar i olika burkar och askar, sådant som det inte finns någon mening med, men som är meningsfullt i stunden? Det som samlas där och förvaras, som ställs i rader och sedan blir dolt för oss då det glöms bort; som övergivna lagerlokaler eller fabriker. Jag vet ju inte vad det är för byggnader eller vad jag kan förvänta mig. Det enda som vittnar om aktivitet är röken från en skorsten. Ändå finns det idéer, byggnadernas former för tankarna till säd eller spannmål. Vi formas och omformas, det okända blir känt, men det kända kan falla i glömska och med tiden bli okänt. Och det är okej att låta det få vara så. Är vi för vetgiriga kan vi bli fångade av underströmmarna och drunkna. 

Text: Anna Nero