Eva Ström Svensson - Still life

 

Still life, 2016, Eva Ström Svensson

Jag ser på ett stilleben. 

Föremålen däri vittnar om tiden, det ändliga och oändliga. Klockan som tickar, torkade vasstrån som bevaras ett tag i sin bedagade form för att slutligen falla sönder. Snäckans spiralform, denna oändliga spiral som naturen har skapat i miljontals versioner, fibonaccispiralen, eller det gyllene snittet. Snäckan är mycket stor, om jag håller den mot örat täcker den hela kinden. Går det höra havet däri med vågor som aldrig slutar brusa? Egentligen är havet inuti snäckan ljud som läcker in och fångas upp av snäckans skelett, hålrummets resonans förstärker ljudet. Små snäckor; ljusa toner och stora snäckor; mörka toner. Då borde den stora snäckan i målningen famkalla ett dovt havsbrus, kanske storm. 

Genom tiderna har symboler för det ändliga livet avbildats i stilleben; dödskallar och timglas, rosors förgänglighet. I denna målning är symbolerna milda, försiktiga, konstnären går varsamt fram och kastar inte döden i ansiktet på betraktaren, utan bjuder snarare in till reflektion över livet. Stillhet och rofullhet, ett ljust rum med ljusa intentioner. Även kompositionen är harmonisk, där finns inget som sticker ut. (det gyllene snittet?) Men ändå finns det underliggande mörka där; det förgängliga livet, havets stormar, klockan som obönhörligt tickar. 

Måleritekniken är också försiktig och så tunn att duken lyser igenom, tunna skikt, som om världen inte är påtaglig utan genomskinlig och tiden inte går att greppa, även den matta ytan ger känslan av att det kanske är minnen, föremål som betyder något, som överlevt ett liv och där nästa generation tar vid. Koloriten är modest och påminner om en havsstrand. Jag känner ljumma brisar, jag kan höra prasslet från vassen. Och vem förställer figurinen? Ett tomt kaffefat och en kökshandduk. Tiden har passerat. 

Text: Anna Nero