Helena Blomqvist - The last giant octopus

The last giant octopus, 2008, Helena Blomqvist (fotografi) 

De står där i sina färgglada baddräkter stolta framför en enorm bläckfisk. Den som de funnit, som om den då tillhör dem, som om de i samma ögonblick som de finner varelsen blir ägare till dess kropp. Men bara om den är död. Hade den varit levande skulle de aldrig kunnat äga den. Men det är inte säkert att den är död, tentaklernas rörelser vittnar om rörelse. Kvinnorna posar leende som inför ett fynd, inte ett medvetet sökt fynd utan något de oförhappandes stött på. De är iklädda väl valda baddräkter för ett strandbesök, inte för att leta strandade varelser. Men väl funnen blir bläckfisken föremål för deras uppmärksamhet, de tar tillfället i akt, som att tillåta havet föra dem vart vågorna behagar - serendipitet. De ler och framhäver sig själva, som om bläckfisken snarare är ett medel för att få exponera sig själva, den är sekundär, men likväl nödvändig, utan den skulle de inte ha ett skäl att visa upp sig. 

Bilden innehåller en berättelse, den behöver bara bli funnen. Jag vill uppfinna den inom mig. Jag vill göra en resa tillsammans med jättebläckfisken från havets avgrund upp på en badstrand. Bläckfisken är en annan livsform, den skiljer sig från oss andra. Den har inte en hjärna som vi människor och andra djur på jorden utan små hjärnor i varje tentakel, den har tre hjärtan och blått blod. Fantasi är begränsad, vi utgår ifrån det vi vet, vi sett, det som redan existerar. Det är svårt att ta sig bort från en invand föreställningsvärld.

Blomqvist fotografi går utanför min föreställningsvärld, den är surrealistisk i sin form. Den är inte reell, men blir trovärdig i sin fiktiva form. Med risk att tappa bort mig själv vill jag ge mig in i denna fantastiska föreställningsvärld för där verkar vad som helst vara möjligt att finna.

Text: Anna Nero