Lhola Amira

 Lagom – Breaking Bread with the Self Righteous, 2019, Lhola Amira

Hon vandrar i högklackade skor som egentligen inte förankrar henne mot jorden, men stegen är pålitliga, de för henne från en plats till nästa i allvarligt lugn. Hon är inte ensam i sin kropp utan innehar flera existenser. Hon är både Lhola Amira och Khanyisile Mbongwa. 

Hon vandrar med sin itshoba (ett rituellt zuluföremål) och sin röda resväska i ett annat land: Sverige, och väskan kan bli ett tecken för den röda jorden - landet som hon lämnat, som hon alltid bär med sig, även tusen mil bort. Vad finns i jorden, minnen eller bara en känsla av tillhörighet, att stå stadigt. Ett kollektivt förflutet, förfäder och framtidens avkommor. Väskan drar mot jorden, även om den är tom, blir den tung att bära för i den inryms känslor som liksom tyngdlagen drar tankarna mot jordens mitt.

Hon både tillhör men ändå inte. Hon är i ständig rörelse, med en blick, ett ansiktsuttryck som om hon söker något. Hon står på en karta och ser ut över ett samhälle, medan hon pekar med staven (itshoban) som om hon försöker räkna ut i vilken riktning hon ska fortsätta sin vandring. Eller i vilken riktning hennes hemland ligger, vad hon bär med sig därifrån som blir en länk till detta nya land. Sverige är inte oskyldigt. Kolonialt förtryck, mark som tas ifrån människor, fördelas, förbjuds, återerövras. Kanske bär hon i den röda väskan avkolonialiserad kärlek, ett motgift; ett förlåtelse-kit.  Tricia Hersey talar om helande och vila som vitala element vid dekolonialisering. Lhola Amira genomför en helande ritual genom varandra med sin röda väska och använda sin itshoba för att samtala med människor. Kaya Mpoyi talar om konst där mötet med människor är det viktiga och inte att skapa objekt, och där ”separatistiska sammanhang ger möjlighet att fokusera på helandet.”

Till slut hamnar Lhola Amira vid havet, detta vatten som förenar världen, där finns inga skillnader, havet är detsamma var i världen vi än befinner oss. Men hon är likväl landburen, och kan endast se ut över vattnet, fast förankrad i sina högklackade skor mot jorden, fast förankrad i sitt arv.

Text: Anna Nero