Rasmus Myrup

Hon låg kvar i den fuktiga mossan under höga träd. Marken andades med henne, sänktes och höjdes. En kulle växte i omfång, svällde ut för att åter sjunka samman, en tuva med snabbare andhämtning flämtade några gånger och gav efter i en lång suck. Stenens yta skimrade i nyanser av silver och guld, små blommor likt opaler, smaragder, rubiner drog in vinden i sina lungor, pistillerna vibrerade, stjälkarna vajade. Mossan skalv till, blev till klot som långsamt rullade ned i bäcken och flöt nedströms. När kvällen anlände kände hon rötternas fingrar omsluta hennes skuldror. Något levde där, något hon tidigare aldrig mött. 

Text: Anna Nero

Min son Aske framför en del av Rasmus Myrups konstinstallation på Röda Sten, Göteborg. 

Lindorm och Lyktgubbe är två av tjugotre figurer, hämtade från skandinaviska folksagor och nordisk mytologi, skapade av naturmaterial och återvunna material. De står utanför ingången till en nattklubb – en utopisk plats av gemenskap bortom mänskligheten och människans konservativa gestaltningar av dessa väsen – en befriande framåtrörelse och samrörelse av väsenskildhet.