Sankta Elin

Sankta Elin, 1950 - Astri Bergman Taube
Sankta Elin, 1953, Erik Olson

I en nisch utanpå kyrkokroppen står en statyett av Sankta Elin (även kallad Sankta Helena) Hon levde på 1100-talet. Svärdet och hennes avhuggna finger är symboler för hennes martyrskap. Jag lägger kinden mot kyrkans sten för att känna det förflutna. Elin själv bidrog till byggandet av kyrkan och i kyrkan vilade hennes kropp. Finns Elins ande kvar i kyrkorummet? Jag stiger in i vapenhuset, lägger ifrån mig alla vapen och sköldar för att stiga in på helig, evig mark. Jag står där innanför dörrarna och med blicken mot altaret. 

Jag försöker känna Elins närvaro. Det fanns länge ett skrin med Elins reliker i kyrkan, att pilgrimsvandra till olika kyrkor med reliker från helgon innefattar en ritualitet. Jag går fram till en målning av Sankta Elin; kände konstnären Elins närvaro i sin gestaltning. Hon är iklädd en blå dräkt med nunnedok och en gloria, hon håller svärdet mot jorden och sitt avhuggna finger ligger ovanpå en röd bok som hon håller fram, visar upp. På det avhuggna fingret bar Elin pilgrimsringen från sin egna pilgrimsvandring till Jerusalem.

Det var efter att hon blivit änka, och vigt sitt fortsatta liv åt Gud med fastor, böner och goda gärningar, det var efter att hennes dotters man blivit mördad av tjänstefolket (dottern blev misshandlad av sin man). En pilgrimsvandring som botgöring måhända? 

Jag känner Elins upphöjdhet när jag blickar upp. Jag känner kyrkans skyddande väggar. Själv hann Elin inte fram till Götene där hon skulle avlägga avlat, hon skyddades inte av sin vandring till en kyrka (vilket var brukligt vid tiden; att personer på väg till kyrkan hade Guds beskydd, dem fick man inte skada.) 

Istället mördades hon, anklagad att varit involverad i sin dotters mans mord. Mannens släktingar utförde blodshämnd.

Jag går fram till dopfunten. Det sägs att en källa sprang upp under en timslång paus då de transporterade Elins kropp Från Götene till Skövde: Saliga Elins källa.

Får barnen Elins beskydd om de döps här? 

Jag tänder ett ljus och håller upp det och tänker att Elin lever kvar, att livet är starkare än döden. Jag sätter ned ljuset i sanden och låter det brinna, sedan lämnar jag kyrkorummet och går ut. 

Jag vet inte vilken sten, men det sägs att de lade Elins kropp på en sten för att tvätta henne, stenen rämnade i två delar och den del där hennes blodsdroppar föll, reste sig upp. 

Elin begravdes i gången mellan tornet och kyrkan, hon helgonförklarades och en Elinkult uppstod. 

Det sägs att en blind man fick synen tillbaka då han smekte blod från Elins avhuggna finger över sina ögon. Och flera mirakel, eller underverk där stumma börjat tala, döva fått hörseln tillbaka, en halt fått tillbaka förmågan att gå, ingår i Elins helgonförteckningar.

Jag ser upp en sista gång på statyetten, säger hennes namn högt och bär hennes namn med mig likt en inre relik. 

Text: Anna Nero