Ragnar Kjartansson 2017

Ragnar Kjartansson, Performance: Take Me Here by the Dishwasher – Memorial for a Marriage

               Killarna sitter, står, ligger och spelar gitarr i en oavbruten kedja, förflyttar sig, dricker öl. 

           Var en man, klä av mig och ta mig på diskmaskinen.

Ölburkarna blir klungor. De unga männens dröm, en replokal och öl och att få hänga där timme efter timme. Monotonin, tristessen, svårmodet, ölflaskorna står på rad. 

Ragnar Kjartanssons utställning på i Reykjavik 2017 är monumental. I rum efter rum möts besökaren av konst som är så självklar att man vill stanna kvar. Där hänger han och en polare på kors iklädda endast höftskynke och samtalar om livet, döden och kärleken. Nakna håller de om varandra utmed väggarna. Fotografierna innehåller en värme som uppstår i ömheten mellan vänner. Cd spelare med musik och palmväxter. 

I nästa rum har textstycken ur böcker iscensatts av Kjartansson själv tillsammans med vänner. Det är dokumentation över själva filmprocessen där kameror och klapp…  är synliga. Scener med spädbarn, sex och makt. 

Kjartansson använder sig av referenser från kända filmer. Scener från överklassmiljö som i sin yttre glätthet kan verka förnöjsam, men vid närmare inblick innehåller en tristess som infinner sig i vardagsliv utan utmaningar. 

I samhället söker vi nöje i det händelserika. Men vad händer då en händelse upprepas? Vad händer när något får ta tid och upprepas om och om igen. Vad skulle hända i samhället om vi fick tid att utföra varje akt om och om igen? 

Det ceremoniella i upprepandes konst. 

Teori om det ceremoniella… 

Till en början blir det tråkigt, men efter tre veckor flera timmar om dagen i en lokal, spelande samma låt om och om igen, händer något med människorna som utför verket. Jag som betraktare kan känna deras trötthet, men också något annat, något har påverkat och förändrat deras inre, som ett uppvaknande eller tillstånd som liknas vid meditation, där nuet flyter ihop med tiden och blir evigt. 

Det ceremoniella är något som återkommer i många konstnärskap. Ana Mendieta, … och självklart Marina Abramovic. Måhända i en annan tappning, där det kroppsliga blir till återupprepande. Där det banala i vardagsrummets konstuppköp utmanas genom blod och smärta och liv. Likaså ser vi i Kjartanssons konst ett ironiserande över livets banaliteter som i upprepning till slut kan bli fullständigt outhärdligt.