Seitl & Lundahl

         

          Seitl&Lundahl                                                                                     Bild

Symphony of a Missing Room

Konstnärsduon Seitl&Lundahl har under över tjugo år utvecklat sitt pågående projekt Symphony of a Missing Room.

Jag mötte det första gången på en konstnatt i Jönköping (då hade det ännu inget namn) iförd en ögonbindel, med Martina Seitl som ledde mig runt medan hon berättade något (minns inte vad) Detta har duon sedan utvecklat. Andra gången jag deltog på Göteborgs konstmuseum, blev ett fåtal besökare försedda med ögonbindel och hörlurar. Platsspecifika ljud från museet och en hand som ledde oss genom salarna blev en helt unik sinnesbaserad upplevelse. Sensibiliteten i handen som förde, ibland vidrörde, ibland lämnade oss, ljuden från ekande trappor, människofyllda eller tomma rum, till detta ljus och vinddrag innefattade alla sinnen. 

Vi leddes genom en mörk trång gång, fick ducka, för att sedan stiga ut på en platå där vi överblickade (i vår fantasi och med hjälp av ljud, och ljus) en grönskande skog, sedan fördes vi genom en stor sal där människor hastade förbi. Med hjälp av fläktar och ficklampor och guidernas kroppar kunde vi förnimma detta som om det var verkligt, även om vi i själva verket befann oss i ett tomt rum på museet. 

Projektet har jag även upplevt nyligen på Österängens konsthall, och är pågående och blir platsbundet eftersom de spelar in nya ljud från varje plats det utspelar sig på. 

Jag tänkte gå igenom detta verk dels utifrån Aristoteles fem sinnen. Men även ifrån de sinnen som Viveka Kjellmer talade om på föreläsningen den 31 januari 2024. Syn, hörsel, doft, smak och känsel. Därefter kroppsmedvetenhet, balans, intuition (ett förhöjt medvetande eller det sjätte sinnet), fantasi, värme och kyla, smärta och minnet (en förutsättning för våra sinnesuppfattningar). 

I det gamla Grekland rangordnades sinnena utifrån förmågan att dra rationella slutsatser, varav synen ansågs den viktigaste. (Bromley, 2017) I Seitl&Lundahls verk utesluts synförmågan till stor del, kvar är bara förmågan att uppfatta olika ljusskiftningar. Detta bidrar till att andra sinnen förstärks. Vår fantasiförmåga är i detta verk en förutsättning för själva upplevelsen. När jag stiger ut på avsatsen och skådar ut över en grönskande skog (i fantasin) är även balansen och kroppsmedvetenheten en del av betraktelsen. Efter att ha blivit ledd med en fast hand (beröring) genom en mörk gång, där jag var rädd att slå i huvudet, rädd för smärta, eftersom jag kan föreställa mig hur det känns att slå i huvudet, kan jag här stäcka ut mig, men ändå aktar jag mig för att inte trilla, jag står högt upp, kanske tjugo meter eller så. Det blåser en ljum vind (känsel mot huden) som doftar av blommor. Jag hör till fågelsång lyssnar berättarrösten som just beskrivit platsen för mig. För att överhuvudtaget kunna se detta för min inre syn, känna värmen och fukten som ångar från skogen nedanför behöver jag använda mig av minnet. Mina egna referenser är helt avgörande. Därför blir även Seitl&Lundahls verk en unik upplevelse för alla som är delaktiga. De kemiska sinnena doft och smak som förhöjande av en konstupplevelse var från början starkt kopplade till vår överlevnadsförmåga, det vill säga att undvika fara, fortplantning och att finna mat, och genom att använda sig av dessa i konst förstärker man känsloupplevelsen och bidrar till starkare minnen (Bromley, 2017) 

Seitl&Lundahl använder sig inte aktivt av just smak och doft, även om dofter blir mer påtagliga när synen uteblir i verket. Som Joy & Sherry (2019) menar blir förgrunden här (det visuella som dominant i sin betydelse) åsidosatt för att bakgrunderna ska framträda, det vill säga våra andra sinnesintryck). Heywood (2017) nämner också att andra sinnen förstärks när mörkret faller (nattvandringar). Ljudet blir konstverkets själ (tillsammans med handen för leder mig, och som jag strax återkommer till) och förstärker minnesbilderna, och när jag lyssnar till skogens alla ljud, kan jag känna smaken och dofter av frukter (jag upplevde platsen som en regnskog med exotiska frukter). Bromley (2017) frågar hur de kemiska sinnena kan bidra till konsten, istället för att konstnärerna försöker föra in dessa i sina konstverk. Seitl&Lundahl ger mig inte dofter och smaker, utan låter dessa skapas utifrån min egen fantasiförmåga. 

Seitl&Lundals konst skapades utifrån ljud och känslan av en hand mot hand (känsel). Inte tvärtom. Deras mål var inte att föra in sinnesförnimmelser i konst utan snarare att utgå ifrån dem. I deras fall började det i en berättartradition. En röst och närheten till andra kroppar som befinner sig på en viss plats, men genom berättelsen förflyttas till helt andra platser. Även dagens teknik att producera ljud genom inspelning, modifiering (Heywood 2017) och att skapa effekter som att höra ljud på olika platser och avstånd genom hörlurarna ger ännu en dimension i ljudupplevelsen. (Tredimensionellt ljud) 

Vissa av ljuden som upplevs genom hörlurarna är inspelade på platsen jag befinner mig – fotstegen i trapporna på Göteborgs konstmuseum, de ekande stegen genom salarna. rösterna som också får en ekande effekt och ibland finns precis bredvid mig, förstärkta av handen placerad på min axel eller långt ifrån – då händerna lämnat mig och jag står alldeles allena. Heywood (2017) talar om ljud som rörelse. Själva ljudskapandet är rörelse, svängningar, vibrationer, hur det studsar mot väggar. Samma slags ljud upplevs också olika beroende på platsen. Ett litet utrymme, eller en stor öppen yta skapar helt olika ljud. (Heywood 2017). Detta är något Seitl&Lundahl använder sig av i sina inspelningar. Plötsligt befinner jag mig nämligen i en stor stor sal med massor av människor som jäktar förbi. Jag tror det är en perrong kanske. Och känner vinddragen från människorna som skyndsamt rör sig. Konstnärsduon använder sig av fläktar för dessa effekter. Jag är en kropp i ett rum och förhållande mellan min kropp (kroppsmedvetenheten) och platsen skapas genom ljuden. 

Men tillsammans med den starka ljudupplevelsen är det känseln som blir den mest påtagliga här. I stort sett blir är jag helt utlämnad åt personen som leder mig. Jag måste ha förtroende för två händer och en kropp som för mig genom salarna. Min kropp i förhållande till en annan kropp blir påtaglig men även min egen kroppsmedvetenhet som blir stukad utan synen, men på samma gång helt avgörande, genom att jag också ser genom att känna med mina händer runtom mig.

Christidou och Pierroux (2018) skriver att beröring kan ha tre olika kommunikativa funktioner. Dels en interpersonell för att tilltala andra, en informationsförmedlande funktion samt en beröring som ingår i en större sekvens. 

I Seitl&Lundahls interaktiva performanceverk blir jag tilltalad genom handen som blir min förtrogna genom hela verket, en förtroendeakt. Här kommer själva intuitionen in. Jag vet att jag kan lita på denna hand, som tillhör en person jag egentligen inte känner, men som jag i detta sammanhang blir jag helt beroende av. (Men den kulturella kontexten och hur den påverkar intrycken (Bromley 2019) är ju också helt avgörande för förtroendet; här museet och att jag deltar i en interaktiv performance.) Handen förmedlar även information och blir interkommunikativ i kombination till rösten som ger instruktioner och beskriver omgivningen, handen leder, och försvinner, återkommer och finns ibland bara som en kontakt på axeln. Den tredje funktionen beröring som en del av en större sekvens består här i själva konceptet av konstverket och genomsyrar konstnärsduons hela konstnärsskap, som en central del av deras verk.

Joy & Sherry (2019) talar medvetet agerande eller handlingar som svar på något undermedvetet. De nämner en Zaltman (1997) som menar att det är det undermedvetna som styr våra tankar både metaforiskt och genom bilder.

Denna konstupplevelse tvingar mig till en ny slags medvetenhet om min kropp, genom att uppleva något för mig tidigare okänt. Det tvingar så att säga mitt undermedvetna att agera. Det undermedvetna ger sig till känna i de bilder som uppstår (skogen) vilket jag tidigare refererade till som fantasi i kombination med minne. Att använda sig av ett begrepp som det undermedvetna står närmare någon slags tillvaro mellan verklighet och dröm på ett sätt. Här blir konstverket en väg in i andra världar som deltagarna på egen hand inte hade kunnat frammana. Deltagarna upplever både med sin kropp och i sin kropp (Joy & Sherry 2019). Seitl&Lundahl för besökarna på detta sätt, till en imaginär värld, genom sin berättarteknik, men också genom att använda sig av en verklig plats, men främst genom att deltagarnas egna sinnesförnimmlelser står i fokus i upplevelsen. 

Slutligen: Jag har befunnit mig på platser bortom museet och konsthallen, fastän min kropp vandrat uppför trappor och genom salar i en verklig byggnad. Det är i tillit till en okänd människas händer och röst som skapat en oförglömlig sinnlig upplevelse, vilken kan benämnas både som virtuell och undermedveten men i hög grad även kroppslig och verklig. 

Referenser: 

Heywood, I., Ed. (2017) Sensory Arts and Design, Bloomsbury.

Bromley, R. (2017) The Chemical Senses in Art. Thinking beyond aesthetics, Performance Research, 22:7, 109-118

Christidou, D. &Pierroux, P. (2018) Art, touch and meaning-making; an analysis of Multisensory interpretation in the museum, Museum Management an Curatorchip, 34:1, 96-115

Joy, A. & Sherry, J.F. (2003) Speaking of Art as Ambodies Imagination: A Multisensory Approach to Understanding Aesthetic Experience, Journal of Consumer Research, Vol 30, 259-282.